Anpassningar får inte innebära att kraven sänks
Ulrica Dahlén, till vänster, är enhetschef på Skolverket. Hanna Rondahl, till höger, är specialpedagog samt utbildad lärare i svenska och svenska som andraspråk. Foto: Skolverket och privat, illustration: Gustaf Öhrnell Hjalmars
Extra anpassningar Poängen med införandet av extra anpassningar i skollagen 2014 var att kunna ge elever snabb hjälp utan krav på dokumentation och administration. Men än i dag finns osäkerhet kring hur verktyget ska användas – och det dokumenteras utan tvekan i onödan.
Ulrica Dahlén, enhetschef på Skolverket, förklarar hur det är tänkt att skolor ska arbeta med extra anpassningar:
– När du som lärare upptäckt att de anpassningar som du normalt gör efter gruppens behov inte räcker till: resonera med kollegor och speciallärare eller specialpedagog. Finns det exempel på enkla åtgärder som underlättar för eleven? Byta plats i klassrummet? Möjlighet att använda hörselkåpor eller andra hjälpmedel i vissa situationer? Något annat?
En vanlig missuppfattning
Ett vanligt missförstånd är att man måste börja med extra anpassningar innan man går över till den mer omfattande insatsen ”särskilt stöd”.
– Men så är det inte, finns behoven där så kan man utreda behovet av särskilt stöd direkt.
Behöver en lärare extra personal i klassrummet för att klara extra anpassningar?
– Utgångspunkten är att anpassningen ska kunna göras inom ramen för den ordinarie undervisningen. Annars är det nog fråga om särskilt stöd som beslutas av rektor.
Vem bestämmer om extra anpassningar ska göras?
– Läraren själv beslutar om anpassningar inom ramen för sin undervisning.
”Leder förstås till irritation”
Så funkar det emellertid inte alltid. Det intygar läraren, specialpedagogen och författaren Hanna Rondahl som mött ”många frustrerade lärare”:
– En lärare kan få en lista från en specialpedagog med en rad ”extra anpassningar” som man tycker eleven behöver utan att känna till lärarens klassrum eller pedagogik. Det leder förstås till irritation.
Både Hanna Rondahl och Ulrica Dahlén lyfter ytterligare en aspekt: Poängen med extra anpassningar är att man kan pröva något under en period, fungerar inte det kan man pröva något annat.
– Man ska kunna vara snabbfotad, som Ulrica Dahlén uttrycker det.
Hon menar att det finns en risk att skolor i onödan dokumenterar extra anpassningar efter årskurs 6, vilket inte är ett krav, bara för att ha ryggen fri – mot föräldrar, mot huvudman eller mot skolmyndigheter.
– Här måste skolledningen visa tillit till sina lärares professionella omdöme.
”Viktigt att inte sänka kraven”
Ulrica Dahlén betonar vikten av att inte ta bort svåra uppgifter för elever som inte klarar målen, däremot måste läraren vidta åtgärder som möjliggör att målen uppnås.
– Det är också viktigt att inte sänka kraven för hela gruppen, även om det skulle finnas flera elever i klassen som behöver extra anpassningar.
I vintras tillsatte regeringen utredningen ”En förbättrad elevhälsa” där man öppnar för att helt skrota extra anpassningar eftersom de inte fungerat fullt ut som det var tänkt. Hanna Rondahl är inte säker på att det är lösningen:
– Vi behöver snarare fokusera mer på hur vi jobbar med detta på organisationsnivå.
Så kan du tänka kring extra anpassningar
Hanna Rondahl, specialpedagog, utbildad lärare i svenska och svenska som andraspråk samt författare till boken ”Extra anpassningar – vems ansvar?”, ger sina bästa tips.
1. Utgå från måluppfyllelsen
Det är ofta oklart varför den extra anpassningen sätts in, därför är det viktigt att titta på måluppfyllelsen: Finns oro för att eleven inte ska uppfylla specifika betygskriterier i ett specifikt ämne? Är det fallet, sätt in åtgärder för just detta och inget annat. Läraren ska inte få en drös av generella behovsbeskrivningar i sitt knä varav bara ett fåtal utgör extra anpassningar i enlighet med skollagens intentioner.
2. Varje individ är unik
Det kan uppstå situationer då flera elever exempelvis har behov av en avskärmad studiemiljö eller hörselkåpor – men detta bör inte sammanblandas med extra anpassning till en särskild individ. Först bör man tänka på vilken ledning och stimulans som hela gruppen behöver – sedan kan man mer specifikt formulera individuella anpassningar för ett färre antal elever.
3. Var flexibel i val av anpassningar
En flexibel extra anpassning skulle kunna vara att en elev får lösa en uppgift på ett lite annorlunda sätt. Om eleven till exempel är bättre på att framställa något muntligt, då kan man ibland låta hen göra det i stället för att lämna in ett skrivet svar. Det innebär inte att eleven ska upphöra att jobba med själva skrivandet eller att hen inte ska få stöd i det – men skrivandet behöver inte betonas varje gång.
4. Matchar insatsen elevens behov?
Behöver något ytterligare göras? Eller tas bort? Det går inte att sätta in rätt extra anpassningar om man inte i detalj kartlägger var behovet finns. Om eleven exempelvis inte når målet att tala med flyt i engelska är det knappast hörselkåpor eller tydligare instruktioner som krävs – det är något annat. Våga vara så konkret som möjligt när en extra anpassning sätts in.
5. Anpassningen måste utvärderas
Går insatsen att följa upp och utvärdera? Eller är den för vagt utformad? Detta måste ni fråga er redan innan den extra anpassningen sätts in. Kontinuerliga utvärderingar gör insatserna mer träffsäkra. Det räcker inte att vänta tills eleven får sitt betyg eller skriftliga omdöme i slutet av terminen, de extra anpassningarna blir allra bäst om de både är konkreta och utvärderas löpande.
LÄS ÄVEN
Elever sviks när lärandet anpassas bort
Larmet: Lärare tvingas offra elever när stödet uteblir
Forskare dömer ut differentierad undervisning
