Jarnlo: Bakvänt att inte först lära barnen att skriva för hand

Det finns ingenting som hämmar mig mer än att hamna i ett grupparbete, få
en uppgift jag inte bottnar i och uppmanas ”tänka utanför boxen och släppa loss kreativiteten”. Jag misstänker att min dotter kände liknande hämningar när hon sex år gammal fick en läxa där hon, med hjälp av sin fantasi, skulle skriva klart en historia hon fått inledningen på. Problemet? Hon kunde varken läsa eller skriva.

Borde väl, tvärtom, träna mycket?

Ibland verkar det som att färdighetsträningen och nötandet hoppas över i skolan av rädsla för att det ska döda barnens lust att lära. Att träna de yngsta eleverna på att skriva för hand bedöms, på vissa håll, exempelvis vara för svårt eftersom barnens finmotorik är så dålig. I stället får de ”skriva sig till läsning” genom att trycka på ljudande bokstavstangenter på en padda. Det känns onekligen lite bakvänt. För hur ska barnen någonsin kunna utvecklas och lära sig något som är svårt om de inte, tvärtom, får träna väldigt mycket på det? 

Vad dottern gjorde med sin läxa? Den hafsade hon igenom med massor av hjälp av oss föräldrar. Sedan satte hon sig med Jan Lööfs bok ”Nu ska vi skriva!” och nötte ner varenda bokstav i alfabetet. När hon insåg att hon själv kunde forma bokstäverna med penna på ett papper kom lärandet, glädjen och självförtroendet tillbaka. Det är onekligen en bra grund att stå på innan man ”släpper loss kreativiteten”.