Lästips: Romaner om lärande är USA:s paradgren

För många är USA inte landet att ta rygg på just nu. Det talas till och med om kulturbojkott. Men varför just bojkotta kulturen? Landets makthavare och superrika kan knappast beskyllas för att vara överdrivet kulturella. Snarare brukar kulturutövarna i USA utpekas som vänstervridna av motståndarsidan (läs: liberala och woke). Rimligare blir att vända blicken mot alla de goda och gynnsamma krafter som finns i USA. Särskilt inom litteraturen vimlar det av högkvalitativa författare, verk och texter, några dessutom med stark bäring på lärande och undervisning, en paradgren i landet med flera av världens toppuniversitet.

Bland de senaste decenniernas Pulitzerpristagare sticker två verk ut. Först har vi 2009 års prisvinnare, en roman som bär titel efter dess huvudkaraktär: ”Olive Kitteridge”. Bakom verket står Elizabeth Strout, ett toppnamn i dagens amerikanska litteratur.

Här bjuds på en samling skickligt sammanlänkade noveller som kretsar kring Olive Kitteridge, en pensionerad lärare i matematik från en liten kuststad i Maine. Genom olika perspektiv – hennes egen synvinkel och andra invånares ögon – får läsaren en komplex bild av Olive som en både kärv och medkännande kvinna. Här utforskas teman som åldrande, kärlek, ensamhet och mänsklig sårbarhet. Boken har också omvandlats till mycket uppskattad tv-serie.

”Brutala övergrepp”

Närmare i tiden står Colson Whitehead, som vann Pulitzerpriset år 2020 för ”Nickelpojkarna” (The Nickel Boys). Romanen bygger på verkliga händelser vid den ökända Dozier School for Boys i Florida. Här skildras de brutala övergrepp som ägde rum på skolan under flera decennier

Läsaren får följa Elwood Curtis, en begåvad och idealistisk afroamerikansk tonåring i 1960-talets Florida, som drömmer om att följa Martin Luther Kings väg av icke-våld. Genom en olycklig slump hamnar han på Nickel Academy, anstalten som utlovar utbildning och disciplin men i verkligheten är en plats för misshandel, rasism och övergrepp. På skolan lär han känna Turner, en mer cynisk och härdad pojke, en vänskap som prövas när de försöker överleva skolans grymheter. På strax över 200 sidor ges här en omskakande skildring av rasism, brutalitet och övergrepp, en berättelse med nattsvarta historiska skuggor och ekon. Det är en tunn bok som passar för vilken bokcirkel som helst, en läsning som inte lämnar någon oberörd.

”Starkast av dem alla”

Under samma 1960-tal, i en annan ände av det socioekonomiskt segregerade USA, utspelar sig romanen ”Den gamla skolan” (Old School, 2003) av Tobias Wolff. Miljön är en prestigefylld internatskola, där en namnlös berättare från en mindre privilegierad bakgrund, försöker navigera sig fram genom skolans elitistiska miljö. Varje år bjuder skolan in berömda författare, och eleverna tävlar genom att skicka in egna texter – vinnaren får ett privat möte med gästande författaren. Berättaren är besatt av litteratur och idoliserar författare som Ernest Hemingway, Ayn Rand och Robert Frost, men hans starka drivkraft att vinna leder honom till ett moraliskt dilemma när han gör något som får allvarliga konsekvenser för hans framtid.

Kanske starkast av dem alla är ”Allt jag har fått lära mig” (Educated), en memoarbok av Tara Westover från 2018. Här skildras Taras uppväxt i en isolerad, fundamentalistisk mormonfamilj i Idaho, där hon inte fick gå i skolan och växte upp utan traditionell utbildning. Hennes familj var övertygad om att samhället och staten var farliga, så i stället tvingades hon arbeta på sin fars skrotupplag och förlita sig på alternativmedicin.

Trots dessa svåra omständigheter lyckades hon studera tillräckligt för att komma in på college, vilket blev början på en lång och smärtsam resa bort från sin familjs kontroll. Resan leder vidare till en doktorsexamen vid University of Cambridge.

Här behandlas teman som utbildningens betydelse, familjens makt över individen och den svåra processen att frigöra sig från destruktiva miljöer, speciellt familjen. Det är en gripande berättelse om kunskapens kraft och om den personliga kampen för självständighet.

”Sörj inte, organisera”

Slutligen har vi Siri Hustvedt, som i kortromanen ”Sommaren utan män” (2011/2019) skildrar många undervisningssituationer, men framför allt hur man reser sig upp efter att ha fallit samman. Huvudkaraktären Mia Fredricksen blir övergiven av sin man, Boris. Maken säger sig behöva andrum, vilket visar sig betyda en tjugo år yngre kollega. Mörker och kaos hopar sig för Mia som beslutar sig för att återvända till sin hemstad för att hålla en poesikurs för tonårstjejer under sommaren. I hemstaden finns också Mias åttiosjuåriga mor och ett flertal andra färgstarka kvinnor, i varierande åldrar. Resultatet blir en oförglömlig sommar, en berättelse som handlar om berättelsers läkande kraft, men också om den mänskliga samvarons betydelse, här bland kvinnor. Leva, läsa och reflektera – i varm gemenskap, eller för att citera: ”Några minuter senare var bokcirkeln över. Och den hade slutat innan jag hade hunnit säga att det inte finns något mänskligt ämne som ligger utom räckhåll för litteraturen. (…) Förtrollningen ligger i känslan och i berättandet, och det är allt.” (s.172-173)

”Sörj inte, organisera” är en välkänd devis från den svensk-amerikanska fackföreningskämpen, sångaren och låtskrivaren Joe Hill (1879…1915). Ett sätt att organisera sig kan vara att bevara hopp och skapa konstruktiva tankar genom att resonera och reflektera med hjälp av andra röster än de som dominerar dagspolitiken på andra sidan Atlanten just nu.

Erik Cardelus är fil. dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk

LÄS ÄVEN

Lektorn: Sveriges första deckardrottning hade inte passat i dagens skolsystem

Lästips för lärare på Internationella kvinnodagen

Lästips: Tre norska författare som sätter lärare i centrum

Djupdyk i Selma Lagerlöfs liv och författarskap