Sandström: Svensk skola har kollapsat och politikerna är helt vilse

När jag gick i skolan under 80-talet var de starkaste och tuffaste eleverna kungar på skolgården. Utrymmet för olikheter var litet, vilket obs-klassen bara var ett av många uttryck för. Glåporden om till exempel sexuell läggning, etnicitet och funktionsnedsättningar är andra påminnelser om snäva normer och stigmatisering. Kunskapen och förståelsen för elevers utsatthet och svårigheter i alla dess former var förhållandevis låg. Skolan var i många avseenden absolut inte bättre förr.

Men det fanns speciallärare och tid till de elever som behövde särskilt stöd. Jag undervisades av behöriga lärare med djupa kunskaper om läs- och skrivinlärning. Senare under min skoltid mötte jag ämneskunniga lärare som ofta och gärna berättade, förevisade och levandegjorde kunskaper i sina ämnen. Intagningspoängen på universitet för att bli lärare var höga. Det var någonting fint med att bli lärare. I lärarrummet låg flera dagstidningar och många lärare var både läsare och belästa. Lärare jobbade ofta på samma skola under lång tid, vilket gjorde att rektorn kunde bygga sin verksamhet på lång sikt. Bibliotek, bibliotekarier och läromedel var självklarheter, liksom tillhörande ljud- och bildserier till olika ämnesområden. Lärandet byggde på en progression där nästan alla elever gick ut grundskolan med hälsan i behåll. Jag lärde mig saker utan checklistor, kontrollstationer, mastiga inlämningsuppgifter och tidiga betyg. Betyg fick jag först efter höstterminen i årskurs 8. De elever som av olika anledningar inte lyckades nå snittbetyget tre i något ämne, fick en tvåa och kunde ändå läsa vidare på gymnasiet.

Bärande samhällsinstitution eller företag?

Medan politiker idag käbblar om eventuella vinstbegränsningar, fria val och ökad kontroll för likvärdighet verkar de inte bry sig om att hela skolsystemet så som vi en gång kände det har kollapsat. Båten har gått på grund och sjunkit för länge sedan. Det är inte längre en bärande samhällsinstitution för Sveriges alla barn och en nationell angelägenhet. Allmänheten ser det inte heller. För en utomstående sträcker sig insyn och engagemang (såklart) till den verksamheten de egna barnen befinner sig i. De som inte har barn har förmodligen inte satt sin fot i en skola sedan den egna skoltiden. Många av de lärare som nu verkar i skolan har själva inte varit del av någonting annat än dagens skolsystem. Dessutom finns det något i det svenska kynnet som gör det fult att blicka tillbaka. Historia är passé och nostalgi mesigt – att blicka tillbaka är inte innovativt och progressivt. Vi ska hela tiden framåt, på väg mot någonting nytt. Men mot vad? Har politiker tagit ut riktningen för svenska skola med några andra visioner än "jaget går före laget" och "lönsamhet"?

I Sverige har vi ett världsunikt friskolesystem där skolkoncerner med utländska riskkapitalister köper upp kommunala fastigheter och startar skolor, trots att behovet inte finns och orsakar kommunen ökade kostnader som följd. Vissa skolor undervisar på engelska av lärare som kommer från icke engelsktalande länder. Trots kritik om bristande kvalitet på undervisning, urvalsmetoder, låg lärarbehörighet, låga löner, hög personalomsättning, betygsinflation och nu senast de många vittnesmålen om vantrivsel blir skolorna och ägarna, som stoppar skattepengar i fickorna, hyllade för att "det är kö" till skolkoncernerna. Ägarna är ju, enligt Carl Bildt, besjälade att skapa bra skola. Skolkoncernerna har varit duktiga på att marknadsföra sig själva och fått god hjälp av politiker som skapat falska narrativ: "Den bråkiga kommunala skolan borde göra som IES" eller "det är bara att byta skola" som om det är lika enkelt som att byta märke på morgonyoghurten. Jag undrar hur många som, trots otaliga Twitterinlägg, känner till att skattefinansierad skola tar sig rätten att ifrågasätta flickors klädsel eller hur forna politikers kopplingar till skolkoncernerna ser ut?

Läraren som får stå i skamvrån

Skolväsendet är i stora delar en marknad där elevsammansättningen och höga meritpoäng har blivit ett lockbete där skolor gör sitt yttersta för att locka till sig rätt sorts elever. Den enskilda skolans varumärke har blivit viktigt, oavsett huvudman. Lärare uppmuntras att sticka ut, driva projekt och "göra karriär" vilket har gett oss lärare som låter sig påverkas av kommersiella intressen och blivit influencers. Nya lärarroller har skapats och öppnat för allehanda "konsulter" som inte undervisar. Dessa roller, som exempelvis förstelärare, utvecklare och "sakkunniga" har banat vägen för en lönekarriär och knuffat den undervisande läraren längst ned i hierarkin. De lärare som inte hoppat på utvecklingståget har blivit dubbelt bestraffade med ökad undervisningstid och lägre löneutveckling som tack.

Det dubbla styrsystemet med staten som kravställare och underfinansierade kommunala huvudmän som utförare fungerar minst lika dåligt som skolkoncernerna. De är nämligen del av samma skolmarknad. Den målstyrda verksamheten lovar mycket, men levererar mindre. Under de senaste årtiondena har mycket blivit sämre för både lärare och elever. Det är färre elever som får särskilt stöd, skolbibliotek är nedlagda, anslag för läromedel har minskat, lärare har fått ökad undervisningstid och tvingas köpa material för egna pengar eftersom det saknas i skolan. Detta är bara några exempel på den långa rad av försämringar som skolan drabbats av. Kommunerna saknar medel och kompetens och gör kreativa tolkningar av lagar för att kringgå det staten fastställt. Det slutar ofta med att den enskilde läraren får stå ensam ansvarig för alla misslyckanden och tillkortakommanden inför elever, vårdnadshavare, rektor och paradoxalt nog även huvudmannen. När läraren inte kan leverera det nationella politiker och skolmyndigheter lovar är det läraren som får stå i skamvrån.

Dokumentationen ökar lavinartat

Marknadiseringen av skolan, New Public Management (NPM) och ständiga effektiviseringskrav har lett till en jakt på mirakelmetoder för att skapa bang for the buck – så mycket utbildning som möjligt för så lite pengar som möjligt. Helst ska det låta bra och vara gratis. Det innebär också att skolan präglas av en elev- och kunskapssyn där allt i skolan ska kunna mätas – i tid och otid. Det gör någonting med eleven att ständigt bli utsatt för bedömning, dels själva förfarandet att skolan blivit en plats för att visa vad man (redan) kan, dels att tid tas från att faktiskt lära sig. Läraren har istället för en lärare i mångt och mycket förvandlats till en kontrollant – och mer kontroller ska det bli, om vi får tro våra politiker. Undervisningen har formaliserats enligt löpande-band-principer och lärarens autonomi beskurits. En undervisningspraktik som präglas av systematik har vuxit fram med lärare som "bockar av kunskapskrav". Ökade krav på dokumentation "för likvärdighet och kvalitet" har fört med sig ökad administration. I och med lärplattformarnas intåg har den ökat lavinartat. I kombination med ett målrelaterat betygssystem med en absolut och livsavgörande gräns för godkänt har systemet inbyggda incitament för betygsinflation. Lärare blir pålagda extra administration, åtgärder och skam, ofta inför kollegor, för de rättmätiga F som sätts och vem vill råka ut för det? Allt färre verkar det som: Så pressas vi att ge elever glädjebetyg 

Ett annat exempel på administrationsbördan är att en betydande del av speciallärarens tid numera går åt till dokumentation, för att göra kartläggningar och utredningar, istället för att faktiskt verka för kvalitet och ökad likvärdighet genom att stötta de elever som har svårigheter. När tiden inte räcker till får eleven "extra anpassningar" istället för reellt stöd.

Ska politikerna fortsätta att blunda?

Politiker fortsätter att blunda för verkligheten som framförs av pålästa lärare och forskares frustrerade vittnesmål, och fortsätter basunera ut sitt eget narrativ, samtidigt som man tillskriver politiska motståndare falska åsikter och intentioner. De kosmetiska och populistiska förslagen landar i skolan med noll och ingen påverkan. Att föreslå utökad lovskola är som att försöka bota den döende patienten med plåster. Många är de övergripande strukturella frågor som politiker inte tar i, antingen för att de inte förstår eller inte vill förstå. Ett tredje alternativ är att de mycket väl förstår, men anser att aktieägarnas och de egna och/eller väljarnas intressen är viktigare. Det är kanske inte är några problem att vissa barn – den starka medelklassens barn – får, medan andra hamnar i frånvalsskolor och blir utan. Dagens politiker verkar inte vara myndiga att fatta beslut om hela Sveriges skola. De har gått vilse och har ingen aning om vilken riktning skolpolitiken har fört och för skolan. De verkar ha glömt bort vad det innebär att skapa en skola för Sveriges alla barn. Skolan är idag en marknad där den starke får fördelar, men utan att för den sakens skulle lära sig mer, och den svage förlorar.

Skolan är inte ett företag. Det är den viktigaste institutionen vi har i vårt samhälle. Dagen man överger den tanken blir vi alla förlorare. Om politiker vill skaka liv i skolan igen måste den återupplivas som den skola den var före målstyrning, NPM och effektiviseringar. Det här är ett primalskrik och en tyst gråt. Det är ett hot och en stilla vädjan. Snart orkar vi lärare inte mer. Vi vill bara undervisa och lära eleverna så mycket vi kan. Låt oss göra det under rimliga förutsättningar i en skola som faktiskt är en riktig skola med utbildade lärare, speciallärare, bibliotek, läromedel och fokus på elevernas lärande.

LÄS ÄVEN

Sandström: Koncernernas cyniska dammsugning av barn omkullkastar min bild av vad skolan är

Sandström: Lägg fokus på det centrala innehållet när nya läroplanen införs

Sandström: Läslusten slaktas av allt fokus på mätbara mål

Sandström: Nu vill jag se ljusen brinna under högläsningen

Sandström: Tröttsamt att vi lärare gestaltas så platt och ensidigt