Sandström: Skolans giftiga cocktail räddar ekonomin – men sänker elever och lärare

1994 undertecknades Salamancadeklarationen som kommit att bli vägledande för tanken om ökad inkludering i skolan. Idéerna genomsyrar skolans styrdokument, där intentionen att alla elever ska ingå i en fysisk, social och pedagogisk gemenskap är en god tanke, men den rymmer också flera svårlösta dilemman. Ett sådant är hur en elev som läser, skriver och förstår språk på lågstadienivå ska kunna delta och ingå i en gemenskap i årskurs 9. Ett annat är hur läraren ska hinna möta varje elev, samtidigt som läraren bedriver undervisning med en hel grupp elever, med allt vad det innebär av dennes berättande, beskrivande och uppsikt över klassrummet. Ett tredje dilemma är hur läraren förväntas utgå ifrån samma elevs behov och erfarenheter samtidigt som eleven ska ges möjlighet att nå betyg i årskurs 9.

Faktorer som ekonomi och vilka förutsättningar som erfordras för att lära kan inte isoleras från den redan omöjliga ekvationen, hur gärna än skolpolitiker, skolmyndigheter och huvudmän vill. Vi vet att elever som är i behov av särskilt stöd, i eller utanför klassrummet, inte längre får det. För fyrtio år sedan fick omkring 30 procent av eleverna i mellanstadiet någon gång specialpedagogiska insatser (1). 1994 fick 20 procent av eleverna i årskurs 5 stödundervisning och 2016 nådde stödet ungefär 10 procent (2). Idag får cirka 6 procent av eleverna i grundskolan stöd, varav en stor andel befinner sig på högstadiet med anpassad studiegång där ämnen väljs bort, vilket knappast är att betrakta som ett egentligt särskilt stöd (3). Sex av tio elever saknar tillgång till skolbibliotek (4) och skillnaden mellan den huvudman som satsar minst och mest pengar på läromedel är milsvid, omkring 1 500 kronor/elev och läsår (5).

”Alla ska kunna allt”

Likaså kan inte heller undervisningens kärna, kunskap, undgås att definieras. Det målrelaterade betygssystemet tar ingen hänsyn till den elevgrupp som saknar de kognitiva förutsättningarna att faktiskt lära sig allt. Systemet lämnar heller inget utrymme för att elever är lite mindre intresserade och ambitiösa i vissa ämnen. Alla ska kunna allt, framför allt i matematik, engelska och svenska. På 1980-talet kunde den mindre akademiskt lagda välja allmän (eller särskild) engelska och matematik i grundskolan. Därefter kunde eleven gå ett yrkesförberedande gymnasieprogram, och komplettera sin utbildning på Komvux om denne vill gå en akademisk bana senare i livet. 

Idag slår systemet hårt mot de elever som inte kan och inte vill, och utesluter dem från fortsatt skolgång på gymnasiet.

Idag slår systemet hårt mot de elever som inte kan och inte vill, och utesluter dem från fortsatt skolgång på gymnasiet. Då konsekvenserna av att inte kunna (allt) har slagit så hårt mot elever har grundskolan kompenserat och urholkat delar av vad kunskap egentligen är. Skolan har delvis fasat ut det skrivna ordet ur undervisningen för att allt fler inte kan läsa och skriva (6). Det medför naturligtvis det självklara att färre elever lär sig läsa och skriva, och kan använda läsningen som ett redskap för att lära, men de går också miste om den förstärkning av centrala kognitiva förmågor som läsningen ger. Den utvecklar våra hjärnor på ett sätt som övrig informationsinhämtning inte kan göra (7). Läsandet av text är unikt!

”Ovetenskaplig gungfly”

Nära kunskapsbegreppet ligger kunskapen om hur eleven lär sig och hur lärare ska ta reda på vad eleven kan. Begreppen har i skolmyndigheternas ägo verkat i det närmaste flytande, där det ena inte kan utesluta det andra, när de bland annat betonat ett holistiskt förhållningssätt i bedömningen av elevens kunskaper. Den ovetenskapliga gungflyn har kommit till uttryck i otaliga hyllmeter råd och kunskapslyft om lärande och lämnat spår efter sig som att inlästa läromedel passar många, att undervisningen ska anpassas till varje unika elevs förutsättningar och behov, samt att eleven kan få visa upp sina kunskaper på det sätt denne själv önskar och har lättast för. Vurmandet för de extra anpassningarna har påverkat förhållningssättet till både inlärning och bedömning, där både det ena och andra fått stryka på foten. Ett Medusahuvud som är sprunget ur samma mylla är differentierad undervisning som enligt Carol Ann Tomlinson, grundaren av begreppet, innebär att: ”Läraren kan sammanfattningsvis differentiera innehållet (vad eleverna ska lära sig), processen (hur eleverna kan ta till sig innehållet i lektionen) och produkten (hur eleverna kan visa vad de har lärt sig).” (8) 

Den omöjliga ekvationen lockar ständigt fram nya undervisningspraktiker som försöker hitta svar på platser där lösningarna inte finns.

Den omöjliga ekvationen lockar ständigt fram nya undervisningspraktiker som försöker hitta svar på platser där lösningarna inte finns. Tillgängligt lärande och ledning och stimulans har poppat upp som de senaste i raden av kreativa lösningar på skolans trasiga och undernärda system. Exempel på avarter av ökad tillgänglighet är skolor som tilldelar ALLA elever inläsningstjänst eller ersätter den kognitivt krävande läsningen med mer lättuggade filmklipp, sammanfattningar och begreppslistor. Mixen av anpassningar, inkludering och differentierat lärande har blivit en giftig cocktail som passar perfekt för huvudmän som vill spara pengar. Allt ryms nämligen inom ramen för vanlig undervisning. Om läraren bara anstränger sig lite till och ser varje elev så löses allt, utan att skolan egentligen har gjort något. Barn med stora sociala behov kastas hänsynslöst in i alltför stora grupper och andra elever med läs- och skrivsvårigheter får en surfplatta istället för läsundervisning.

Pratar om läskris – men gör inget åt den

Många pratar om vikten av läsning, men förvånansvärt få verkar vara villiga att göra någonting åt elevernas sjunkande läsförmåga och läsintresse. Tvärtom har de senaste decenniernas skolpolitik och myndighetsutövning verkat åt helt motsatt riktning med ovetenskapliga riktlinjer och råd, undermålig lärarutbildning, utebliven specialundervisning, läromedelsbrist, digitalisering och försämrade villkor för lärare. Lärare ges inte längre förutsättningar att läsa och förbereda för läsning i undervisningen under arbetstid. Obehöriga lärare anställs och nyrekrytering till yrket är svår. Läraryrket är på väg att bli, och kanske till och med redan är, ett lågstatusyrke. Då får vi (svensk)lärare som själva inte läser. Egentligen är det kanske inte så konstigt att eleverna läser mindre än en sida text sakprosa och skönlitteratur varje skoldag?

Skolan har blivit ängslig att prata om elever som inte kan, för tillfället inte orkar eller vill.

Förespråkarna för undantag, alternativ och reduceringar har varit många och det är lätt att förstå varför. Att upptäcka att en elev inte kan är en sak, men att sätta käppar i hjulet för unga människor är något annat. Alla som jobbar i skolan verkar ju för motsatsen, nämligen att ge eleverna möjlighet att växa. Men då nästan 20 procent av våra tioåringar och 24 procent av femtonåringarna inte kan läsa och skriva bättre än hjälpligt verkar den ”goda” retoriken inte fungera särskilt väl. Skolan har blivit ängslig att prata om elever som inte kan, för tillfället inte orkar eller vill. Vi förmår inte ens fånga upp de elever som vi borde uppmärksamma då både det nationella bedömningsstödet och de nationella proven inte håller måttet (9). En sorts vänta-och-se-attityd har fått fäste, vilket gör att insatser sätts in alldeles för sent, om de över huvud taget sätts in (10). Än värre är kanske att ”lärare får inte tillräckligt med vägledning i effektiv, tidig och evidensbaserad läsundervisning, och svenska styrdokument är otillräckliga vad gäller att främja phonicsundervisning.” (11)

”Ett lömskt gift”

Tyvärr verkar grundskolans sedan länge kända och allvarliga tendenser, där vi läser allt mindre och utbildar färre läsare, sprida sig uppåt i skolsystemet till gymnasiet och numera även till universiteten. Antalet studenter med stödbehov ökar lavinartat och har fyrdubblats de senaste tolv åren (12). Den goda tanken att tillgängliggöra studier för alla verkar dessvärre också fungera som ett lömskt gift. Det tränger sig längre och djupare in i skolsystemet och verkar lamslå tankeförmågan. Det vänder upp och ned på all etablerad kunskap om vad läsning och skrivande är. Vill vi verkligen möta lärare som inte kan läsa och skriva korrekt? Läkare som inte kan föra journalanteckningar? Poliser som inte kan upprätta anmälningar så att alla berörda parter kan förstå det händelseförlopp som de har varit inblandade i?

Omkring en tredjedel av eleverna behöver någon form av stöd för att lära sig läsa och skriva (13). Och ja, det är orättvist att vissa får slita hårdare än andra, men det är ännu mer orättvist om vi inte försöker stötta eleverna i kämpandet. Det är inte utpekandet av svårigheterna i sig som skapar stigmatisering. Det är den uteblivna möjligheten med alla dörrar som förblir stängda, alla rum som aldrig kommer att inträdas, alla texter som aldrig blir lästa. De allra flesta elever kan faktiskt lära sig. Det är försvinnande få som inte kan, och för dessa kan skolan hitta särskilda lösningar. Det är bättre att hitta unika lösningar för några få, än generella lösningar för alla. Att alla undviker det som är svårt, till exempel att läsa och skriva, leder till att alla blir förlorare.

Vi kan inte längre låtsas att allt är frid och fröjd i skolan. I dagens skola far många elever illa.

Vi kan inte längre låtsas att allt är frid och fröjd i skolan. I dagens skola far många elever illa. Det målrelaterade betygssystemet med den absoluta gränsen för godkänt är inhuman och skapar onödig stress för både elever och lärare. Idag aktiveras en hel hord av (administrativa) vuxna som omgärdar barnet som just där och då inte presterar som förväntat. Det skrivs omfattande kartläggningar, men handlingsplanerna saknar ofta reella stödåtgärder. Eleven blir lämnad ensam, "inkluderad" i klassrummet med differentierad undervisning, som resulterar i antingen ett F eller ett snäll-E. Skolan måste byggas om från grunden och det inkluderar bland annat skollag, läroplan, kursplaner, betygssystem, styrning och finansiering. 

Vi kan inte heller låtsas som att det går att ersätta läsning och skrivande som tankeredskap med annat än just att läsa och skriva. Dessa färdigheter utvecklar både språk och tanke på helt andra sätt än vad det talade språket gör. Därför måste vi se till att så många som möjligt lär sig att läsa och skriva på vägen att bli vuxna. Eleverna går tio år i grundskolan. Med rätt undervisning och stöd kan och bör den absoluta majoriteten barn lära sig att läsa och skriva. Det är vuxenvärldens – alltså allas vår – skyldighet. Allt annat är ett svek.

Fredrik Sandström är svensklärare på högstadiet på Gäddgårdsskolan i Arboga och redaktör för Lektionsbanken.

Referenser
1) Skolverket (1998). Elever i behov av särskilt stöd: en temabild. Skolverket, Stockholm.
2) SCB (2016). Andelen elever med stödundervisning minskar i grundskolans lägre årskurser. Sbc.se, 2016-12-06.
3) Skolverket (2022). Särskilt stöd i grundskolan, Läsåret 2021/22. Skolverket, Stockholm.
4) Odmark, P. (2022). Biblioteksdöden. Lärarstiftelsen, Stockholm.
5) Huss, J. (2024). Stora skillnader i inköp av läromedel. Vi lärare, 2024-01-02.
6) Tegmark, M., Vinterek, M. & Alatalo, T. (2021). Allt fler elever läser allt mindre. Skola och samhälle, 2021-04-25.
7) Haake, M. & Gulz, A. (2024). Det oumbärliga klassrummet (sid 136 ff). Stockholm: Natur och kultur.
8) Skolverket (2023). Inkludering och differentiering i undervisningen. Skolverket (lärportalen), Stockholm.
9) Fridolfsson, I. (2023). Skolan missar elever som inte lär sig läsa. Stockholm: Svenskt Näringsliv.
10) Schneider, M. (2022). Tidig upptäckt och tidiga insatser ger alla barn möjlighet att utvecklas. Lika värde, nr 4.
11) Fälth, L. & Hallin, A. E. (2023). Så löser vi läskrisen på lågstadiet. Stockholm: Svenskt Näringsliv.
12) Letmark, P. (2024). Studenter med stödbehov ökar dramatiskt - nu räcker inte pengarna. Dagens Nyheter, 2024-10-10.
13) Tärning, B., Seward, A. I., Haake, M., Gulz, A. (2024). En F-3-lärarutbildning på vetenskaplig grund för bättre tidig läs- och skrivutveckling (sid 16 ff). Stockholm: Svenskt Näringsliv.