Sandström: Läslusten slaktas av allt fokus på mätbara mål

Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Ämnesläraren | Lärare i svenska, språk mm

29 okt 2021

Läslust i fritt fall Är det inte så att allt fokus på läroplanen i själva verket är ett synnerligen effektivt sätt att åstadkomma förvirring och leda, skriver svenskläraren Fredrik Sandström.

I samband med införandet av läroplanen, Lgr11, höll Skolverket kurser om bland annat hur läraren skulle synliggöra lektionens mål och ”fortlöpande informera föräldrarna om elevens kunskapsutveckling”. En redan groende administrativ apparat växte av sällan skådat slag då Lgr11:s matriser, undangömda längst bak i kursplanen, i raketfart fick en framskjuten position. Skolinspektionen kontrollerade om lärare presenterade och förklarade syfte, centralt innehåll och kunskapskrav för eleverna. De pedagogiska planeringarna med kopierad text ur läroplanen mejlades hem, tapetserades upp i klassrummen och inledde lektioner i tron om att elever och vårdnadshavare skulle förstå, inspireras och bli delaktiga. Men är det inte så att allt fokus på läroplanen i själva verket var, och är, ett synnerligen effektivt sätt att åstadkomma förvirring och leda?

Draken är alltför kraftfull

Skolverket har gjort avbön flera gånger, men praktiken lever kvar. Det är som att det redan är för sent. Draken har vuxit sig alltför kraftfull och när ett administrativt huvud huggs av, växer två nya ut. De digitala plattformarnas matriser (att kalla dem något med lär är en skymf mot verbet lära) i kombinationen med effektiviseringar och ett ständigt mätande av ”resultat” har formaliserat skolan. Byråkratin har gjort intrång på skolans väsen och lärarens allra heligaste, bedömningen, men även undervisningen då allt fler lärare vittnar om hur de tvingas följa färdigformulerade lektionsmallar – som om skolan följde löpandebandprincipen.

Fundera på hur formuleringen ur kunskapskravet ”Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosa-texter med flyt genom att, på ett i huvudsak fungerande sätt, välja och använda lässtrategier utifrån olika texters särdrag” förenat med redovisningskrav uppifrån om ”resultat” påverkar dig inför elevernas möte med Alfons Åberg, Emil i Lönneberga, Mumintrollen, Anne Frank, mannen som ska döda ett barn, George och Lennie. Mål- och resultatfokus riskerar att formalisera och reducera läsningen, utarma själva essensen av den och dess betydelse till något mindre än vad den är.

Läroplanen är lärarens bok

Skönlitteratur handlar om människor och allt det mellanmänskliga. Läsning är ett möte mellan verk och läsare där denne kan få möjlighet att uppleva, känna, dras med, ta avstånd ifrån, bli arg, glad och ledsen. Hur ofta får våra elever egentligen uppleva alla aspekter av läsning i skolan? Jag tror dessvärre att vi även slaktar läsintresset när vi låter det mätbara bestämma skolans agenda snarare än undervisningens och skönlitteraturens innehåll.

Läroplanen är lärarens bok. Elever och vårdnadshavare behöver varken läsa eller förstå den. Skolledningar och dysfunktionella system (lärplattformar) tvingar i dag lärare att lägga obefogat mycket tid på att förklara det man redan gör i klassrummet och på olika sätt beskriva "hur det går" för eleven. Det finns andra sätt som är både bättre och mer effektiva. Låt lärare i lugn och ro omvandla läroplanens formuleringar till kött och blod så att skolan blir mänsklig och levande igen. Då kommer elevernas läslust kanske tillbaka?