Sandström: Koncernernas cynism omkullkastar min bild av vad skolan är

Jag har, under mina snart 25 år i yrket, mött barn till miljonärer och socialbidragstagare. Eleverna har levt i sekulära, muslimska, kristna och frireligiösa familjer. De har haft sitt ursprung och etniska hemvist i länder som Irak, Kirgizistan, Ryssland, Frankrike, Thailand, Somalia, Spanien, Italien, Finland, Chile och Sverige. Har det varit problem i mina klasser? Ja. Har det funnits motsättningar? Ja. Har det uppstått konflikter och bråk? Ja. Har dessa problem, motsättningar, konflikter och bråk berott på socioekonomiska, religiösa eller etniska faktorer? Väldigt sällan.

Det finns såklart disciplinära och andra kvalitativa problem på en del skolor. Föräldrar vill sina barns bästa och väljer därför bort trakasserier, bråk och bristande studiero. Det är svårt att argumentera mot. Så skulle jag också göra om det gällde mina egna barn. Därför måste frågan om varför några väljer bort, snarare än till, lyftas i såväl fristående skolor som kommunala. Så länge vi tolererar en antipluggkultur och beteenden som gör elever otrygga kommer en del av de ambitiösa och skötsamma eleverna och deras föräldrar försöka att hitta andra alternativ.

"Inkluderar ett fåtal och exkluderar massorna"

Idag tillåter vi att skolbolag utnyttjar andra skolors urholkade resurser, påstådda och/eller faktiska brister och föräldrars rädslor. Rykten om skolor, både bra och dåliga, sprids med vindens hastighet och orsakar känslostormar: ”Varför ska jag sätta mitt barn i den här skolan bland buset när jag kan välja skolan med det nobla namnet?”

Tidigare lockade friskolorna med resor, datorer och disciplin – idag är det snarare den sociala identiteten än skolan som en plats för bildning, som inkluderar ett fåtal och exkluderar massorna. Loggor med heraldiska vapensköldar, lagerkransar, polerade pokaler och ett språkbruk som lovar ekonomisk framgång i affärslivet: ”Vi utvecklar framtidens stjärnor inom business”. Skolbolagens elevsammansättning ser annorlunda ut jämfört med de kommunala. Föräldrarna har ofta högre utbildningsnivå och en annan socioekonomisk ställning. Effekterna av det fria skolvalet är att samhället blir än mer segregerat än vad det redan är.

"Alldeles för höga betyg"

Omkring 16 procent av Sveriges grundskoleelever går i friskolor, men i vissa kommuner närmar det sig hälften och andelen på gymnasiet är ännu högre. Skolkoncernerna etablerar sig i snabb takt utanför de stora städerna. De erbjuds rabatterade hyreskontrakt och söker i sin marknadsföring efter "rätt" elever – med rätt kläder, bostäder och föräldrar.

Friskolor har heller inte samma plikt att säkerställa att kommunens invånare får rätt till skolgång. De kommunala måste ha plats för alla, vilket innebär att de alltid måste ha beredskap i sina skolor. Om de kostnadskrävande eleverna och det mer omfattande ansvaret gör att den kommunala skolan tvingas lägga mer pengar än budgeterat ska samma ersättning utbetalas till den fristående, oavsett om behovet finns eller inte, annars blir det orättvist. Att en del skolbolag anställer obehöriga lärare som inte kan svenska, håller nere lönekostnader och sätter alldeles för höga betyg för att framstå som ”bra” skolor är också konsekvenser av den fria skolmarknaden som på sikt hotar likvärdigheten och Sverige som en kunskapsnation. Att dessutom tjäna pengar på detta vis är oetiskt.

Vi kanske måste ta ett nytt grepp om skolans uppdrag, huvudmannaskap, finansiering och organisation? Det kan också innebära att frågor som läroplan, kursplaner, betyg, klasstorlekar, särskilda undervisningsgrupper, inkludering, särskilt stöd, samverkan med andra aktörer, disciplinära åtgärder och en lång rad av andra faktorer som påverkar varje klass och enskild elev måste lyftas.

Kan vara en smältdegel

För många år sedan hade jag en elev vars familj fick avslag på sin asylansökan och skulle därför utvisas med omedelbar verkan. De bestämde sig hastigt för att gömma sig undan myndigheterna. Pojken hann inte säga hej då, utan försvann från en dag till en annan. Vi fick veckorapporter via e-post att familjen trots omständigheterna hade det bra. Ungefär en gång i veckan kom det ett mail, men efter en månad blev det glesare mellan uppdateringarna, för att slutligen upphöra.

En morgon, ett antal månader senare när det politiska medvetandet om omvärlden och offentliga samtalet hade förändrats, avbröts läsningen i klassrummet när pojken helt utan förvarning knackade på, stegade in i klassrummet och sa på sin knaggliga svenska:

”Jag är tillbaka!”

Sekunderna som följde är bland det starkaste jag har varit med om som lärare. Klassens elever reste sig upp, jublade, klappade händerna och skanderade pojkens namn. I den bästa av världar fungerar skolan som en smältdegel. Det är kanske den bästa institutionen vi har för att skapa integration och motverka segregation – var annars träffas människor från så olika delar av samhället?

Jag blickar tillbaka till min egen skoltid i Skellefteå. Under 70- och 80-talen möttes barn från villorna, radhusen och höghusen i Sjungande Dalens skola. Barn från olika socioekonomiska miljöer gick i samma klass och skolan fungerade som en mötesplats. Den cyniska dammsugningen och sorteringen av barn som nu pågår omkullkastar hela min bild av vad skolan är. Hur många skolor som den i Sjungande Dalen finns kvar idag? Vill vi ens ha dem?

LÄS ÄVEN

Sandström: Tröttsamt att vi lärare gestaltas så platt och ensidigt

Sandström: Läslusten slaktas av allt fokus på mätbara mål

1 200 lektionstips från lärare – så funkar Lektionsbanken

Larmet: Vi riskerar att få en ny sorts analfabetism