Sandström: Hur ofta är det tyst i ditt klassrum?
Krönika ”För att kunna tänka är tystnaden nödvändig. Har inte eftertanken blivit en bristvara i skolan? När ska eleven egentligen få möjlighet att tänka om inte i skolan?” skriver svenskläraren Fredrik Sandström.
Det finns många sorters tystnader i ett klassrum. En del är nödvändiga, andra onödiga, vissa kan vara underbara och andra direkt obehagliga. Den kanske vanligaste (nid)bilden som många påstår sig ha erfarenheter av är den påtvingade och auktoritära tystnaden. Sinnebilden är Caligula som straffar de som bryter mot lärarens mer eller mindre motiverade regler där pekpinnen eller knytnäven i bordet används demonstrativt och kraftfullt. Läraren hotar och använder tystnaden som ett verktyg för att visa vem det är som bestämmer.
I andra klassrum kan utebliven trygghet, och om det finns risk att på något sätt fara illa, tysta elever. Hånfulla skratt, blickar och miner bekräftar och förstärker hierarkier, vilket hindrar vissa elever att våga uttrycka sig eller säga vissa saker. Ett fåtal elever blir inkluderade och de andra exkluderade i klassrummets dialogiska samtal. Elever som tagit makten hotar och använder tystnaden som ett verktyg för att visa vem det är som bestämmer.
Kanske är det någon av dessa associationer som gör att vi lärare och andra i skolan är lite rädda för tystnaden? Eller snarare vad vi tror att andra utanför skolan ska tänka om oss som lärare och ledare om barnen kommer hem och säger att det ofta är tyst i klassrummet. Men visst tusan finns det tystnad som är motiverad, viktig och något att omfamna?
Undervisningen forcerar fram
Pedagogiska trender och skolmyndigheters direktiv har, i både undervisning och bedömning av elevers kunskaper, gett sociala och muntliga förmågor en framskjuten position. Grupparbeten, no hands up och talet som redovisningsform är bara några exempel som gynnar och stärker de som redan kan, samtidigt som det kan urholka självförtroende och förmåga hos andra. Signe i ”Tusen gånger starkare” tänker: ”Jag märks inte mycket. Det har blivit så med åren att jag har märkts mindre och mindre. Jag vet inte om någon uppmärksammar om jag är frånvarande. Ingen saknar mig.” Det måste få vara okej att vara tyst och tillbakadragen som Signe. Det går att se tysta elever och låta dem komma till tals på andra sätt. Jag har tidigare skrivit om detta i krönikan Det konstanta babblandet är norm i skolan.
Undervisningen forcerar fram, för både elever och lärare, när många saker ska rymmas och bedömas inom en snäv tidsram. Idag är det därför bråttom att finna och formulera de rätta svaren i skolan. Elevernas betänketid när läraren har ställt sin fråga är kort. Att lära fordrar eftertanke. För att kunna tänka är tystnaden nödvändig. Har inte eftertanken blivit en bristvara i skolan? När ska eleven egentligen få möjlighet att tänka om inte i skolan?
Tystnaden är viktig i andra avseenden. Den är central för att rikta elevernas uppmärksamhet mot det som är betydelsefullt, som lärarens genomgång eller läsningen av texten i boken. Undervisning möjliggör lärande och kräver elevens riktade koncentration. Lärande är ansträngande och förutsätter att elevernas tankar är riktade mot det som utgör underlag för lärandet. Om eleven ska kunna fokusera är tystnaden en förutsättning.
Ytterligare en sorts tystnad är den intensiva och koncentrerade tystnaden som uppstår när läraren uppmärksammar eleverna på något felaktigt. Tystnaden fungerar då som en disciplinär åtgärd för att återta kontrollen och fostra. Den tystnaden är inte alla gånger så trevlig att befinna sig i, men ofta nödvändig för att lugna, säkra trygghet, upprätthålla ordning och lära vad som är rätt och fel.
Ibland uppstår ett speciellt tillstånd
Ibland uppstår ett tillstånd i ett klassrum som är väldigt svårt att beskriva. Ett sorts lugn där en febril aktivitet pågår under fullständig tystnad. Det myllrar utan att det rör sig. Det hörs utan att det låter. Elever som läser, skriver och tänker. Det rör sig inne i elevernas huvuden, men kropparna är stilla och tysta. Det är under sådana här lektioner man kan höra en knappnål falla. Under en sådan lektion märker man hur elevernas axlar sjunker, det egna röstläget förändras och andetagen blir färre. Som lärare kan man försiktigt dra sig tillbaka och bara iaktta det som pågår. Nästan alltid är det någon elev som avslutar lektionen med att säga:
”Vad tyst det har varit – så skönt!” (följt av en djup utandning som inte är en suck).
Att elever uttrycker sig så säger något om vad de tycker och tänker om tystnaden. Kanske också avslöjar det något om hur sällan de får uppleva den nödvändiga tystnaden som uppstår när man uppmärksammar, tänker eller säger något jätteviktigt. När alla förstår att det som pågår motiverar tystnaden och gör den till en förutsättning för lärande kan viktiga saker hända.
Hur ofta är det en sådan tystnad i ditt klassrum?
Fredrik Sandström är svensklärare på högstadiet på Gäddgårdsskolan i Arboga och redaktör för Lektionsbanken.
LÄS ÄVEN
Sandström: Det konstanta babblandet är norm i skolan
Sandström: Svensk skola har kollapsat och politikerna är helt vilse
Sandström: Läraryrket har gjort mig till samlare
Sandström: Läsa på lektionen – men vad ska vi bedöma då?
Sandström: Utan läromedel förlorar alla riktning
Sandström: Skolan förstörs av läroplanen
Sandström: Hög tid att ändra fokus med den nya läroplanen
Sandström: Att läsa en bok för tionde gången ger nya insikter
