Sandström: Förnyelse får inte ske på bekostnad av det beprövade
Krönika Skolan, och jag själv, tenderar tyvärr lite väl ofta att hoppa på det nya och kasta bort det gamla. Att förvalta det beprövade kan vara minst lika givande och värdefullt som att förnya, skriver Fredrik Sandström.
När jag läser en bra barn- eller ungdomsbok går läraren i mig igång: ”Den här boken måste mina elever bara få läsa!” Lusten att läsa tillsammans med eleverna sätter också igång en annan process, planeringsfasen. Jag läser om de inledande kapitlen med pennan i högsta hugg. Pennan är mitt främsta tankeverktyg. Jag ringar in intressanta ord och stryker under uttrycksfulla meningar. Viktiga delar av texten markeras med symboler i marginalen tillsammans med mina tankar och känslor. Jag funderar på hur läsningen av boken kan introduceras och vilka aktiviteter som kan vara lämpliga att använda. Vidare spånar jag på möjliga textmöten och skrivuppgifter som kan leda eleverna till ökad förståelse.
Att undervisa med och om något för första gången är lite som att åka berg- och dalbana. Ena dagen går det toppen och andra dagar befinner man sig djupt nere i en svacka. Det är kanske just det som är tjusningen med att introducera nytt i undervisningen – att befinna sig på lite gungfly och inte riktigt veta vart den tar vägen. Eleverna och jag går tillsammans på upptäcktsfärd genom boken utan att veta exakt vad vi kommer att stöta på. Eftersom man inte vet hur boken landar tvingas man vara alert i tanken, agera på infall och fatta snabba beslut.
Tredje gången blir boken min
Nästa gång jag tar mig an samma bok vet jag lite mer vad som fungerar och vad som inte går hem. Jag kan välja bort och lägga till moment. Jag vet också vad jag behöver lägga mer tid på och i vilka delar av boken vi kan gå fortare fram. En karta över undervisningen växer sakta men säkert fram. Framme vid tredje gången är boken min och kartan nästintill fullständig. Jag känner till ord, uttryck och episoder, liksom bokens nedförs- och uppförsbackar. Jag sorterar bort de halvdana idéerna och behåller dem som tillför läsningen dimensioner i form av förståelse, inblick och inlevelse.
Jag fick frågan hur jag förhåller mig till en bok som jag har läst många gånger tidigare. Det är lite som att återse en gammal och kär vän. Jag har högläst ”När Emil gjorde en bravad så att hela Lönneberga jublade” otaliga gånger och borde därför bli mindre berörd för varje gång, men rösten stockar sig fortfarande när Emils pappa säger: ”Det går inte, Emil, du vet att det inte går!”
Kasta inte bort det gamla
Det är lika fascinerande att se något nytt, som när jag nyligen läste ”En ö i havet” för kanske tionde gången och bländades av hur Steffi möter farbror Everts blick: ”Farbror Everts ögon är klarblå. Det känns som om de ser långt bort, in i henne och genom henne och vidare ut i världen. Som om han hade betraktat havet så länge att det hade flyttat in i hans ögon.”
Att kunna välja mellan det nya och beprövade är något som jag uppskattar och värnar. Skolan, och jag själv, tenderar tyvärr lite väl ofta att hoppa på det nya och kasta bort det gamla. Att förvalta det beprövade kan vara minst lika givande och värdefullt som att förnya. Det är någonting fint med att återse en bok eller en lektionsplanering för den delen. Den kanske bara behöver dammas av lite och putsas upp en aning. Hur ser din balans mellan gammalt och nytt ut?
Fredrik Sandström är svensklärare på högstadiet på Gäddgårdsskolan i Arboga och redaktör för Lektionsbanken.
LÄS ÄVEN
Sandström: Astrid Lindgrens texter väcker mina vårkänslor
Sandström: Skolans digitala djungel slår hårt mot elevers lärande
Sandström: Så satte jag hela klassen på pottkanten
Sandström: Skolans giftiga cocktail räddar ekonomin – men sänker elever och lärare
