Sandström: Det konstanta babblandet är norm i skolan
Krönika ”I dag är många verbala och sociala aktiviteter i klassrummet norm. Det är nästan aldrig tyst i klassrummet”, skriver Fredrik Sandström, svensklärare på Gäddgårdsskolan i Arboga.
”Nu får du fanimej öppna truten och börja snacka lite med tjejerna när dom kommer och inte sitta stum som en fisk och bara stirra som du brukar. Koppla på charmen!”
”Jag kan väl inte hjälpa att jag är blyg heller!”
”Blyg?! Fan, du är ju sjukligt tyst! Du borde gå i terapi för det där.”
”Ja, vafan ska jag säga då?!”
”Men helvete, Hedlund, allt möjligt! Har du inte hört den där Hasse Tellemar i radion? Låt käften glappa! Fan, du har väl nånting under hårfästet!”
”I fyran började det muntliga eländet”
På lågstadiet var jag flitig, ambitiös och tyst. Jag kunde läsa och skrivböckerna var välfyllda. I fyran började det muntliga eländet med redovisningar och högläsning inför hela klassen i flera ämnen. Hjärtklappning och röd i ansiktet. Ibland kände jag mig precis som Hedlund i ”Sällskapsresan”: Annorlunda, töntig och dålig. I sexan hände något. Med varsam hand tog en fröken hand om min talekonst. Jag fick svara när hon såg att jag kunde. Jag gjorde korta framträdanden om saker jag behärskade väl. Tuppkammen växte på högstadiet och gymnasiet – förmodligen frukten av en alltför hög självskattning – men också tack vare lärare som förstod att ställa rimliga krav på unga sårbara människor.
I dag är många verbala och sociala aktiviteter i klassrummet norm: Tala i stället för att skriva, boksamtal, podcast, no hands up, EPA, högläsning, presentationer, dramatiseringar. Det är nästan aldrig tyst i klassrummet då mycket händer inom och utanför tonårseleven som ska passa in och sticka ut bland fniss, kommentarer och himlande med ögonen. Skolan uppmuntrar alla att tala på och utanför scenen – en möjlighet för utåtriktade att synas och en risk för de som inte förmår. I någon mening har konstant babblande och framträdanden blivit det önskvärda och det tysta och eftertänksamma fel.
”Att tysta elever får kämpa är det tyst om”
I både årskurs 6 och 9 finns följande krav i svenska: ”Dessutom förbereder och genomför eleven muntliga framställningar med väl fungerande struktur och innehåll och god anpassning till syfte, mottagare och sammanhang.” Samma visa på gymnasiet, dessutom med krav på ”åhörarkontakt”. Att verbala elever har vissa fördelar och att tysta elever får kämpa är det ganska tyst om. De tysta, introverta och talängsliga upplever uttalad och outtalad press varje dag och vissa kan till och med ligga sömnlösa inför nästa skoldags redovisning.
Många saker är jobbiga och svåra att lära sig, som att simma, läsa, skriva eller hoppa över redskap. Men väldigt få aktiviteter innebär att de utförs inför andra och dessutom blir föremål för bedömning inför andra. Undervisa om retorik är en sak och att, steg för steg i en trygg miljö, öva upp sin talekonst för att lära sig. Att bli bedömd är dock något annat. Skolan är ingen scenskola. Det måste få vara okej att vara tyst och tillbakadragen. Det är inte rimligt att betyget delvis avgörs av hur verbala och charmiga framträdanden eleverna gör i skolan. Ska eleven inte kunna nå högsta betyg utan att låta ”käften glappa”? Eller har Brännström rätt – är det pratandet som egentligen avgör om man har nånting under hårfästet?
Fredrik Sandström är svensklärare på högstadiet på Gäddgårdsskolan i Arboga och redaktör för Lektionsbanken
Just nu!
PLUS. Att lära sig tala i olika sammanhang kan vara värdefullt. Genom undervisning i en trygg miljö kan elever öva på att tala, steg för steg, på många olika sätt.
MINUS. Alla aktiviteter som orsakar elever obehag på grund av talängslan bör inte förekomma i skolan. Men sådana finns det ganska många av.
LÄS ÄVEN
Sandström: Centrala innehållet – ett hopplöst uppdrag att hinna med
Sandström: Läraryrket har gjort mig till samlare
