Så slits historielärare mellan olika uppdrag
När det började undervisas i historia på 1800-talet handlade mycket om hjältekonungar som Karl XII. Men efter andra världskriget ändrades allt, berättar forskaren Henrik Åström Elmersjö.
Forskning
Historielärare går en balansgång som blivit allt svårare med åren: De ska berätta för eleverna om vad som hänt i det förflutna – och samtidigt uppmuntra dem att ifrågasätta historiska beskrivningar.
– På många sätt ett märkligt fundament att stå på för lärarna, säger forskaren Henrik Åström Elmersjö.
Han är docent i historia vid Umeå universitet och deltar i ett internationellt forskningsprojekt om historielärares ”kunskapsteoretiska överväganden”.
– Vad är historisk kunskap? Definitionen är inte alls given, historieämnet är svårt att ringa in. Kursplanen är svårgreppad. Och eleverna tar till sig så mycket historisk kunskap från andra håll, som i filmer, tv-serier och diskussioner i hemmet.
När det började undervisas i historia på 1800-talet handlade mycket om hjältekonungar som Karl XII och Gustav II Adolf, en stolt nationalism stod i centrum. Efter andra världskriget ändrades allt, nationalismen sågs som en farsot.
– Det fanns rentav diskussioner om att helt slopa ämnet, att det kunde räcka med samhällskunskap, vi skulle ju fostra demokratiska medborgare.
Skillnad mellan äldre och yngre historielärare
Svensk skola var tidig med att redan på 1980-talet införa ett tydligt ifrågasättande perspektiv i kursplanen i historia. Eleverna skulle lära sig att ett kritiskt förhållningssätt till historieskrivningen, inse att det finns olika sätt att se på historiska händelser.
Så hur har svenska historielärare klarat balansen att både förmedla kunskaper om det förflutna – och samtidigt lära eleverna att tänka kritiskt? Det varierar kraftigt, menar Henrik Åström Elmersjö.
– Jag genomförde en enkät med historielärare på gymnasiet som visar att den kritiska blicken är tydligare bland yngre lärare. Bland äldre däremot verkar den undervisning de själva fått i skolan fortfarande prägla dem, de fokuserar mer på att förmedla konkreta fakta.
Hans forskning visar att lärare slits mellan de två aspekterna i undervisningen. Han minns så väl ett intervjusvar från en lärare:
– Läraren suckade inför uppgiften att först lära eleverna om livet under vikingatiden, och sedan berätta att vikingatiden var ett begrepp som uppfanns på 1800-talet, att vikingarna aldrig själva förstod att de levde på vikingatiden.
Den lärarens beslut var att inte ens ”glänta på dörren” till diskussionen hur vikingatiden beskrivits under olika epoker.
– Han tänkte att det bara skulle göra eleverna förvirrade. Och jag förstår honom, jag var själv gymnasielärare i Malmö på 00-talet, som lärare måste man vara pragmatisk, lägga ribban på en rimlig nivå, ”detta förmår jag lära mina elever”.
Liknande problematik i många länder
Den senaste boken i detta internationella forskningsprojekt, där han själv skrivit inledningen, är en antologi där forskare från tolv olika länder beskriver hur lärare i historia tar sig an sin undervisning.
– Jag slogs av hur lik situationen är i de olika länderna, överallt brottas man med att hitta en balans i undervisningen.
Extra svårt är det emellertid i länder med en dramatisk nutidshistoria.
– Hur ska lärare i Sydafrika beskriva apartheidsystemet med kritisk blick? Från båda sidor? Det är en utmaning.
Henrik Åström Elmersjö har ett tydligt budskap till dagens svenska lärare i historia:
– Gör klart för er själva var ni står i den här frågan, hur ni själva vill definiera ”historisk kunskap”. Sedan måste förstås undervisningen anpassas till den enskilda situationen och elevunderlaget. Men det kan vara viktigt att kunna identifiera när den egna synen utmanas.
LÄS ÄVEN
Studieresor till Auschwitz fördjupar sällan förståelsen för Förintelsen
”Offrar vi ämneskunskaper för källkritik får vi inget av dem”
Prisad historielärare låter eleverna möta verkligheten
