Forskaren: Tre olika sätt att undervisa om Hitler

1. Disciplinär inriktning
Läraren hjälper eleverna att sortera orsaker i historiska händelse­förlopp genom att ge dem verktyg för att kunna avgöra om, eller hur, en orsak är viktigare än en annan. Exempelvis genom att ställa kontrafaktiska frågor: ”vad hade hänt om Hitler inte funnits, hade nazisterna kommit till makten då?” Ambitionen är att skapa förståelse för att etablerade framställningar av händelser alltid är en tolkning, ett urval.

2. Empirisk inriktning
Kännetecknas av att läraren presenterar en uppsättning av fakta i form av orsaker och konsekvenser. Tolkande och problematiserade aspekter tonas ned. Exempel på uppgift vid prov: ”Beskriv tre orsaker till första världskrigets utbrott. Klarar du det så får du tre poäng.” Metoden betonar redovisning av fakta – en viktig del i undervisningen – men som ökar risken för att historieämnets tolkningar inte kommer fram, enligt Wendell.

3. Historia som en orientering i ”det vanliga livet”
Här används historisk kunskap som ett verktyg för att orientera sig i nuet, ”det  vanliga livet” och framtiden. Exempelvis genom att förhålla sig till, och känna empati för, en person av en annan tid. Här ställs ofta många öppna frågor med målet att få eleverna att tolka och vrida på innehållet i under visningen på egen hand: ”Skulle nazisterna kunna komma till makten i Sverige i dag? Varför? Varför inte?”

Det avgör vilken metod vi väljer
Vad lärare anser vara ”bra” historisk förklaring varierar i hög utsträckning och påverkas, enligt Wendell, av lärarens uppfattning om vad som är viktigt i historieämnet, vilket historiskt innehåll man arbetar med, kursplanen och elevgruppen. En annan slutsats han drar är att kontrafaktiska resonemang framstår som den mest effektiva metoden. Det vill säga att medvetandegöra att historiska skeenden kan tolkas på olika sätt.