Debatt: Avveckla de nationella proven på SFI

”Vilka är då tidstjuvarna? Jo, det är alla de saker som cirkulerar runtomkring själva kärnverksamheten utan att egentligen påverka den i positiv riktning”, skriver debattörerna.

Annat Avveckla de nationella proven i kursen Svenska för invandrare så snart som möjligt, skriver 13 SFI-lärare i en debattartikel.

LPS

Lärare på SFI

Igår 15:17

Vi lärare tycker om att se framsteg hos våra elever. Det är nog framförallt det som triggar oss och håller oss kvar i yrket. Inom kursen Svenska för invandrare (SFI) är framsteg liktydigt med språkutveckling, och ordet elever byts här i texten ut mot kursdeltagare.

Över tid, genom vår erfarenhet och vårt kunnande lär vi oss att se vad som gynnar deltagarnas språkutveckling och vad som inte gör det. På detaljnivå skulle en diskussion om gynnsamhet kunna hålla på i oändlighet, i ett större perspektiv skulle nog de flesta räkna kontinuitet som en av de viktigaste faktorerna. Träna, repetera, befästa, träna, repetera, befästa, måndag till fredag, vecka efter vecka, gnugga, gnugga, gnugga. Med kontinuitet kommer ökade insikter och bättre automatisering, men också ett större bedömningsunderlag och en mer frekvent kommunikation mellan lärare och kursdeltagare om just progressionen. Deltagaren kan utveckla sin metakognition och får större möjlighet att ta ansvar och makt över sina studier. Det ogynnsamma är således allt som bryter kontinuiteten – tidsstölderna.

”Vilka är då tidstjuvarna?”

Med tidsstölderna kommer språklig osäkerhet, ängslan och efterfrågan av enkla lösningar. Den inre motivationen att lära sig något nytt förbyts i en yttre motivation, att få ett betyg, och det så fort som möjligt. En tidstjuv stjäl alltså inte bara tid, den bryter ner verksamhetens kvalitet och urholkar syftet med uppdraget.

Vilka är då tidstjuvarna? Jo, det är alla de saker som cirkulerar runtomkring själva kärnverksamheten utan att egentligen påverka den i positiv riktning. Tidstjuvarna är många och är var och en ”värda” en egen text. Men den kanske viktigaste att nämna är det nationella provet (NP).

I skrivande stund har nyligen ännu ett NP avverkats. Organisering, utförande, sambedömning, arkivering, inskickande av stickprov till Skolverket samt delgivande kursdeltagare provresultat har tagit fem dagar i anspråk. Det är fem dagars undervisning som fråntagits både provdeltagare och övriga kursdeltagare. Beakta att vi gör fyra prov om året, det blir tjugo dagars lektionsbortfall. Bara detta är en god anledning att avveckla de nationella proven. Det finns både fler och viktigare anledningar, men tidsspillan går som en röd tråd genom de övriga. Vi kan börja med bedömning utifrån ett lärarperspektiv.

NP sägs tillämpas för enhetlighetens och rättssäkerhetens skull. Förvisso får man en nationell enhetlighet genom de gemensamma uppgifterna och sambedömningen som görs på respektive skola. Men i gengäld ges ett enda tillfälle en alltför stor tyngd vid bedömning av deltagarens kunskap. Om läraren efter ett halvårs studier inte har hunnit bilda sig en tydlig uppfattning om hur eleven talar, då är det där vi saknar rättssäkerheten, och det kan inget prov kompensera. De fördelar vi får genom provet, det vill säga det gemensamma bedömningsmaterialet, texter och samtal som Skolverket bedömt och därmed gett en fingervisning gällande nivåer, det skulle Skolverket kunna tillhandahålla ändå, som material för diskussioner inom alla Sveriges SFI-kollegium. Det borde inte vara en större organisatorisk ansträngning än de utprovningar som görs.

Lärare är proffs på bedömning

Vi bör alltid ställa allting vi gör mot den tid det kräver, men också försöka minnas vad syftet var. Vi har till exempel under en lång tid (minst åtta år) haft utvecklingsarbeten om just bedömning. Vi har läst om bedömning, lyssnat på föreläsningar om bedömning och vi har i många konstellationer diskuterat bedömning; bedömning av texter, bedömning av muntliga uppgifter, egen produktion och interaktion. Vi har diskuterat vad vi bedömer, hur vi bedömer med hänsyn till alla intrikata variabler, därtill hur vi återkopplar bedömningen och tar allt vidare. En adekvat fortbildning då bedömning är en viktig del i vår profession. Syftet med detta borde väl vara att slipa vår kunskap och vårt medvetande om – och utveckla en likvärdig bedömning. Gissningsvis sker samma eller liknande utvecklingsarbeten på de flesta SFI-skolor runtom i landet. Rimligtvis blir vi också bättre, kanske till och med bra på att bedöma. Vi kanske rentav borde se oss som proffs (yrkesmässiga) på bedömning. Jag tror inte att någon skolpolitiker, skolledare eller representant för Skolverket skulle hävda motsatsen. Ändå anses vi fortfarande behöva hjälp, stor hjälp till och med, att bedöma språkkunskapen hos de kursdeltagare som vi undervisar. NP ska ju tas ”i särskilt beaktande” vid betygssättning. Detta om lärarperspektivet.

Vad gäller rättssäkerheten kan man också fundera över att ett enda tillfälle i kursdeltagarens studietid ska tas i extra beaktande, i synnerhet när det kommer till det muntliga provet, då nervositeten hos många är så stor att den hindrar varje fri tanke, lagrad kunskap och kreativitet att komma fram.

Hur gynnas deltagarna?

Hur gynnas de studerande av det nationella provet? För väldigt många som läser på SFI innebär provet en stor, energikrävande oro. Genom den gängse uppfattningen att NP är helt utslagsgivande för betyget uppstår/befästs kontraproduktiva synsätt på inlärningen. I början av kursen frågar kursdeltagaren: Vad ska jag kunna? Hur lång är kursen? Hur och när kommer jag till nästa nivå? Finns det något prov? Härmed skulle det fruktsamma, och med jämna mellanrum återkommande samtalet om kursplanen och de språkliga kraven inledas. Här skulle deltagaren stegvis inse att lärarens bedömning sker kontinuerligt, att tid för betyg är högst individuellt och starkt kopplat till den egna insatsen. Men det är i en annan (förhoppningsvis snar) verklighet. I vår verklighet, när frågan om prov kommer upp, svarar läraren: Ja, i slutet av kursen, och om du klarar… hm, jag menar… provet är inte så viktigt (det ska bara tagas i särskilt beaktande), det är på lektionerna du visar vad du kan.

Vilken information dröjer sig kvar hos eleven? Jo, att det finns ett prov, och att det är så viktigt. Inom kollegiet väcks den ständigt återkommande frustrationen till liv: Varför förstår inte eleverna principerna som vi förklarar för dem? Varför lägger de så mycket fokus på NP!? I själva verket är det inte ett dugg konstigt, utan fullt logiskt. Kursdeltagaren, som troligtvis kommer från en skolkultur med bedömning helt baserad på prov, och får höra att ett NP görs när det börjar dra ihop sig och att man i samband med detta kan få ett kursbetyg, kommer inte minnas vad läraren sa om bedömning på lektionerna, speciellt inte när det börjar dra ihop sig och hela lärarkollegiet totalt glömt vad som tidigare förmedlats gällande bedömning, prov och betyg. Nu när det plötsligt är allmänt betygsnack och ”förtester” som gäller. Nu när gamla prov plockas fram, sådana som inte heller var viktiga när det senast begav sig. För, till all den tid som NP slukar, och som nämndes inledningsvis, ska vi också lägga förberedelserna innan förberedelserna av provet. Kursdeltagarna måste ju lära sig att förhålla sig till det märkliga faktum att det som inte är så viktigt i själva verket är jätteviktigt, och det kräver träning. Så håller det på, och inget tyder på att detta parallella bedömningssystem kommer att bli tydligt för, eller gynna någon.

Sammanfattningsvis: Avveckla de nationella proven i kursen Svenska för invandrare så snart som möjligt. Gör det för att skapa mer studietid, för att underlätta förståelsen av studie- och bedömningssystemet och för att visa oss lärare att vi, med vår skicklighet är betrodda att bedöma kunskaperna hos de personer som vi undervisar.

Patrik Söderman

Åsa Högberg

Kalle Forsberg

Mats Johansson

Maria Pegado

Jacob Räihä

Sladjana Radic

Karolina Fohlström

Hans-Åke Bader

Afërdita Raci

Anna Nyman

Camilla Johansson