Debatt: Vi tränar elever att härma – inte att tänka

Matematik är, precis som vilket språk som helst, ett system av symboler, regler och betydelser. Men till skillnad från våra talade språk, som bygger på ord, bygger matematiken på tal. Om vi börjar se matematik som ett språk – med sin egen grammatik och sitt eget ordförråd – förändras också vår syn på undervisningen.

I dagens klassrum sitter elever med penna, papper och en lärobok full av färdiga exempel. Lärarens genomgång går ofta ut på att förmedla begrepp, formler och procedurer. Eleverna förväntas härma lösningar och memorera tillvägagångssätt genom upprepad träning. Det leder till en ytlig förståelse, där matematiken reduceras till mekaniska upprepningar.

Läromedel, videolektioner, mobil- och AI-appar är ofta fyllda med färdiga lösningar. Det ger snabb återkoppling – men liten förståelse. Vi tränar elever att härma, inte att tänka.

Föreställ dig att språkundervisning bara gick ut på att memorera hela ord och meningar – utan att förstå bokstävernas ljud, stavning eller hur orden är uppbyggda.

Tänk om eleverna skulle skriva samma mening om och om igen i hopp om att minnas den, i stället för att lära sig bokstäverna och knäcka läskoden.

Att kräva att de lär sig läsa och skriva genom ren mängdträning vore absurt. Men just så ser matematikundervisningen ofta ut.

Lekfullt och utforskande

För 45 år sedan, när jag som nyexaminerad grundskollärare började undervisa i matematik, gjorde jag ett val som förändrade allt: jag lade bort läroboken.

I stället introducerade jag ett arbetssätt där lekfulla och utforskande aktiviteter lät eleverna praktiskt undersöka matematiska begrepp, både i klassrummet och ute på skolgården. De arbetade konkret med ritningar, rörelse, material, sång och samtal för att lära sig matematikens språk.

Det gav dem möjlighet att själva upptäcka matematiska regler och procedurer – bland annat att implicit lära sig de fyra räknesätten med förståelse för talens innebörd.

Metoden var banbrytande, och motståndet lät inte vänta på sig. Rektor, kollegor och föräldrar ifrågasatte mitt arbetssätt – och till slut kallades skolinspektörer in. Men när inspektörerna testade mina elever visade det sig att resultaten var imponerande: genomsnittet i min årskurs 1 låg högre än snittet för elever i årskurs 3.

Kort därefter blev jag inbjuden att samarbeta med utbildningsförvaltningen i en utvecklingsgrupp för att sprida arbetssättet vidare.

Det jag lärde mig då har format hela mitt yrkesliv.

Diskussion istället för genomgång

Under de senaste åtta åren som gymnasielärare i matematik har jag fortsatt utveckla samma grundidé: att matematik är ett språk – matteska – och att detta språk kan ligga till grund för en enkel och systematisk problemlösningsmetod. Jag använder inte matteboken som utgångspunkt i undervisningen i klassrummet. I stället fungerar den som en extra resurs som eleverna använder med stöd av en digital veckoplanering som jag gör för varje kurs och lägger upp i skolans lärplattform. Varje moment planeras utifrån det centrala innehållet i kursplanen, med hänvisningar till motsvarande sidor i Matematik 5000+, relevanta uppgiftsnummer samt länkar till passande Youtube-genomgångar. Planeringen är särskilt användbar för elever som har varit frånvarande eller vill fördjupa sig hemma.

På lektionerna arbetar vi med aktiviteter och diskussioner i stället för klassiska monologgenomgångar där jag står och förklarar nya begrepp eller formler.

Lektionerna inleds alltid med en gemensam diskussion om ett problem som kopplas till dagens mål. När eleverna försöker lösa problemet upptäcker de själva nya begrepp, procedurer eller formler som behövs för att komma vidare – genom brainstorming, diskussion och med hjälp av mina råd.

Efteråt får de ett häfte med varierade övningar för att testa om de verkligen har förstått dagens begrepp.

En konkret effekt av undervisningsmetoden är att vi redan två månader före läsårets slut har hunnit igenom hela kursens centrala innehåll i alla mina grupper. Eleverna har skrivit kursprov och fått tydliga omdömen som visar var de ligger i förhållande till sina målbetyg.

Efter analysen av kursprovet får varje elev en individuell utvecklingsplan. Det gör att vi resten av terminen kan fokusera på att stötta varje elev mot sin fulla potential.

Pooya Mehrpooyan, gymnasielärare i matematik

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Debatt: Bör vi återinföra allmän och särskild matte?

Debatt: Behovsgrupper lyfter matematiken

Snäv bild av kognitionsvetenskap kan försämra matteundervisningen

Därför faller kollegialt lärande ofta platt i praktiken

Intensiv kamp för att göra matten begriplig

Debatt: Det är inte min uppgift att tänka åt eleverna