Debatt: Det är inte min uppgift att tänka åt eleverna
Många av mina elever förväntar sig att jag ska lösa uppgifterna åt dem, skriver Setayesh Kormi Nouri gymnasielärare i matematik.
Debatt Det här är ett allvarligt problem. Gymnasiet ska förbereda eleverna för framtiden, men när vi serverar dem svar på silverfat gör vi dem en björntjänst, skriver matteläraren.
På en vanlig mattelektion händer det gång på gång. Vi har haft en genomgång, gått igenom exempel, och nu är det dags för eleverna att räkna själva. Men det dröjer inte länge innan händer åker upp i luften:
”Jag fastnade, kan du hjälpa mig?”
”Jag fattar ingenting!”
”Kan du visa hur man gör?”
Många av mina elever förväntar sig att jag ska lösa uppgifterna åt dem. Inte att jag ska ge en ledtråd, vägleda eller uppmuntra dem att använda sina anteckningar – nej, de vill ha svaret direkt. Och om de inte får det? Då känns det hopplöst.
Men här är problemet: det är inte min uppgift att tänka åt dem.
Lärande handlar om att kämpa, pröva sig fram och använda de resurser som finns. När jag hänvisar mina elever till boken eller anteckningarna, säger jag inte bara ”titta i boken”. Jag är konkret:
”Titta på exempel 3.2 på sidan 84 – det är nästan samma sak.”
”Jämför med formeln på formelbladet, den finns längst ner till vänster.”
”Gå tillbaka till min presentation från genomgången, där har vi redan löst en liknande uppgift.”
Ändå möts jag ofta av suckar och motstånd. Vissa elever vägrar till en början att ens öppna formelbladet – de vill att jag ska tala om exakt vilken formel de ska använda istället för att leta själva. De vill inte bli guidade till en lösning, de vill ha lösningen serverad.
Men att lära sig studieteknik är viktigare än att lösa en enskild matteuppgift.
Beteendet uppstår inte i gymnasiet
Det här beteendet uppstår inte i gymnasiet – det grundläggs långt tidigare. Grundskolan borde satsa betydligt mer på att lära ut studieteknik från tidig ålder. Istället för att elever matas med lösningar borde de tränas i hur man söker information, strukturerar sitt arbete och använder de resurser som finns.
För om eleverna redan i låg- och mellanstadiet fick öva på att hitta svar i sina böcker, tolka exempel och arbeta självständigt, skulle vi slippa den stora chocken när de kommer till gymnasiet och förväntas ta eget ansvar.
Att läsa instruktioner, jämföra lösningsmetoder och använda formelbladet borde vara en naturlig del av undervisningen från start. Istället möter jag gymnasieelever som aldrig tidigare har fått lära sig hur man lär sig.
Jag säger ofta till mina elever: ”Tänk att ni är hemma och att det enda ni har är datorn, boken och era anteckningar. Vad gör ni då?” För många är svaret att de ger upp. De har aldrig lärt sig hur man tar sig vidare på egen hand.
Det här är ett allvarligt problem. Gymnasiet ska förbereda eleverna för framtiden, men när vi serverar dem svar på silverfat gör vi dem en björntjänst. På universitetet kommer ingen att stå bredvid och lösa ekvationerna åt dem. I arbetslivet finns ingen chef som förklarar varje steg i detalj.
Måste lära sig ta eget ansvar
Därför är mitt mål att förändra deras inställning. Jag vill att de ska träna på att hitta lösningar själva, att våga lita på sin egen förmåga. För att variera undervisningen låter jag ibland elever i grupper fördjupa sig i ett område, ta reda på fakta och presentera lösningar tillsammans. Det är effektivt – inte bara för förståelsen av ämnet, utan också för att utveckla den självständighet som krävs för högre studier och arbetslivet.
Så vem bär ansvaret för elevernas lärande? Läraren har en viktig roll, likaså föräldrar och samhället i stort. Men i slutändan är det eleven själv som behöver ta ansvar för sin utveckling.
Läraren kan inspirera, vägleda och visa vägen – men i slutändan är det upp till varje individ att gå den. Att fastna och kämpa sig vidare är en del av inlärningen, inte ett misslyckande.
Det är dags att vi slutar behandla kunskap som något som ska delas ut och istället ser den som något som måste erövras. Och det arbetet måste börja redan i grundskolan. Först då kan vi börja bygga en skolgång där eleverna inte bara lär sig matematik – utan också hur man lär sig på riktigt.
Setayesh Kormi Nouri
Legitimerad gymnasielärare i matematik och svenska som andraspråk
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren
LÄS ÄVEN
Debatt: Bör vi återinföra allmän och särskild matte?
Matteläraren om galet tuffa klassen: ”Var ska jag börja?”
Här avgör behoven vilken mattegrupp eleverna hamnar i
