Debatt: Behovsgrupper lyfter matematiken

Som ny lärare hade jag mina första år matematikundervisning klassvis. Trots all planering för att differentiera så räckte inte mina insatser till för alla elever. Skillnaderna i elevernas förutsättningar och förkunskaper var för stora inom klassen. Mina tre matematiklärarkollegor hade liknande känsla av otillräcklighet, så vi tog fram ett system för att gruppera eleverna efter deras behov.

Behovsgrupperingen utgick från elevens egna önskningar kring vilken hastighet undervisningen skulle hållas och utifrån vår uppskattning kring vad som skulle passa eleven. För neutrala namn på grupperna valde vi färger. Tre grupptyper – blå var långsam, gul var mellan och vit var snabb. Vi var överens om att alla elever skulle göra samma prov, eftersom alla grupper hade samma betygskriterier och centrala innehåll. Behovsgruppering ställer höga krav och förväntningar på alla elever, oavsett grupptyp.

Tre olika hastigheter

Tre sjundeklasser blev indelade i fyra grupper, en blå, två gula och en vit. Jag tog den blå gruppen. Eleverna var inte övertygade om att detta skulle bli bra. Vi kom därför tillsammans överens om att ge upplägget två veckor. Men när den tiden hade gått ville ingen ändra på något. Eleverna tyckte att de hann med allt som de skulle på lektionen och att det kändes bättre när man vågade prata mer i gruppen och ställa frågor inför andra. Dessutom var det en fröjd för mig som lärare att kunna fokusera på en av hastigheterna, även om det inom varje behovsgrupp fortfarande behövde differentieras. Differentiering görs i all undervisning, men nu var det möjligt att genomföra den utan att jag kände mig otillräcklig som lärare.

Alla elever oavsett grupp har möjlighet att få högsta betyg. När våra första sjuor kom upp i nian, hade några från blå grupp fått högsta betyg och samtidigt fick några från vit grupp ”bara godkänt”. Det har inte med elevernas bakgrund att göra, utan det blir möjligt när alla elever utvecklas enligt sina egna förutsättningar och lektionstiden kunde användas optimalt. En elev kan också, när ett område är avklarat, byta grupp om den inte trivs med gruppens hastighet. Att lyckas i matematik är centralt för varje elevs självbild. Eleven vill gärna vara någon som kan lära sig och behovsgruppering underlättar mycket för att denna självbild ska kunna växa. För att vi lärare också ska utvecklas byter vi grupptyper att undervisa varje läsår.

Rektor var först mycket kritisk

Efter att ha jobbat med behovsgruppering i över 20 år kan jag se tillbaka på de hinder som funnits längs vägen. Rektor var först mycket kritisk, innan det blev tydligt att resultaten ökade för alla elever. Hon trodde detta var ett försök att gruppera efter nivå, något som hon sett att forskningen var emot. Föräldrar hörde av sig och ville ha sina barn in i den grupp som de uppfattade som den bästa. Det krävdes sammanhållning och tålamod bland oss lärare. Men rektor blev en förespråkare när betygssnittet gick upp. Föräldrar hörde mer sällan av sig när de såg att allt fungerade bra för deras barn. Det behövdes också en extra matematiklärare för att kunna bemanna alla grupper och det var en utmaning för skolans budget. Men vi löste det genom att vi inte längre hade någon speciallärare som stöd i matematiken. Det har varit ett fåtal gånger under åren vi saknat detta, men fördelarna med behovsgruppering har flera gånger om vägt upp för det. När nya lärare började på skolan tänkte de ofta att vi behövde sänka ribban för den blå gruppen och ge eleverna ett lättare material. Men när vi diskuterade upplägget såg också de nya lärarna att man hela tiden måste sikta uppåt för alla elever.

Jag hoppas fler elever kommer få uppleva känslan av att förstå och få diskutera matematik utifrån sina förutsättningar. Jag hoppas fler lärare kommer stärkas i sin lärarroll genom att fokusera på den undervisning som ger eleverna just detta. Jag vet att behovsgruppering kan vara den stabila grund där en engagerad lärare får möjlighet att undervisa eleverna, precis så bra som man tänkte sig när man en gång valde att bli lärare.

Cecilia Christiansen är ämneslärare i matematik på högstadiet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Debatt: Bör vi återinföra allmän och särskild matte?

Snäv bild av kognitionsvetenskap kan försämra matteundervisningen

Därför faller kollegialt lärande ofta platt i praktiken

Intensiv kamp för att göra matten begriplig

Debatt: Det är inte min uppgift att tänka åt eleverna