Så tränar matteläraren elevernas uthållighet

Snart ska vi få gå in i Lena Vestbergs klassrum i Hålabäcksskolan i Kungsbacka och se hur hon gör i praktiken. Hur hon faktiskt får eleverna att koncentrera sig på samma uppgift under en hel lektion och hur hon skapar den trygghet som är så viktig för att det matematiska tänkandet ska utvecklas.

Lena Vestberg har jobbat som högstadielärare i 24 år och har sett hur uthålligheten hos eleverna blivit sämre med åren i takt med att klippen på sociala medier blivit snabbare.

– De ger upp mycket snabbare och vill att det ska gå fort. Helst ska det vara roligt också. Jag har blivit allergisk mot ordet ”lustfyllt”, säger hon.

Matematiken ska vara meningsfull

Om Tiktok-generationens snabba klipp ligger i den ena vågskålen, vill hon som motpol lägga uthålligheten i den andra. Där ligger skolans uppgift att hjälpa eleverna att stanna kvar i en uppgift, att träna tills de kan och att finna tillfredsställelsen i att till slut lösa ett svårt mattetal. Hon använder hellre ordet ”meningsfullhet” när hon pratar om matematik. Och då handlar det inte bara om att eleverna ska upptäcka nyttan med matematik för att de ska kunna räkna ut hur mycket färg som går åt för att måla ett hus eller förstå hur mycket mer pengar de måste betala varje månad om banken höjer räntan med en procentenhet. 

– Om jag kommer så långt är jag i och för sig nöjd, men alla ska också få samma möjligheter att upptäcka och förstå matematik och inte minst få samma förutsättningar för olika yrkesval, säger Lena Vestberg.

Ett tidigt intresse för matematik och problemlösning var också det som ledde in Lena Vestberg till läraryrket tillsammans med en vilja att se människor utvecklas.

– Jag vill se glädjen när andra lyckas och stötta dem längs vägen, säger hon på väg till sitt klassrum och dagens första mattelektion.

”Det är okej att göra fel”

Det ska visa sig att klassrummen på Hålabäcksskolan (alla är inredda likadant) har en inredning som passar perfekt för Lena Vestbergs metodik. På tre av rummets fyra väggar finns whiteboards och i ett grupprum intill ytterligare en tavla. Hon har förberett dagens lektion genom att dela upp tavlorna så att grupperna om tre elever får varsitt utrymme.

– Nu ska vi träna på uthållighet och kom ihåg att det är okej att göra fel! I dag handlar det om area. Först får ni uppgiften och får klura lite själva, sedan pratar ni ihop er i gruppen innan ni går fram till er tavla och visar hur ni räknat ut arean.

Uppgiften är att räkna ut arean på ett klubbmärke i form av ett drakhuvud som ett skateboardgäng beställer. Drakhuvudet består av sammansatta former av både rektanglar och trianglar.

Lena Vestbergs mål är att eleverna när de går i nian ska ha övat upp sin uthållighet så att de kan ta sig an en problemlösningsuppgift (till exempel ett längre lästal) själva utan att ge upp längs vägen. De ska också ha fått med sig en verktygslåda med metoder och veta när och hur de ska använda dem.

Innan de kommer så långt behöver uppgifterna vara varierade och möta eleverna där de är. Som i dag, när det för en utomstående inte verkar som om det är just uthållighet som tränas utan snarare ser ut som en metod som är tillrättalagd för elever med spring i benen. Men det ska visa sig vara ett helt medvetet drag från Lena Vestbergs sida.

Efter en kort diskussion i bänkarna är snart hela klassen framme vid sina tavlor och börjar rita upp figuren och hur de räknat ut arean. Några elever sneglar på de andras lösningar och konstaterar att alla inte gjort på samma sätt, trots att svaret är detsamma. Lena Vestberg går runt och uppmuntrar, men hon ger aldrig några svar utan hänvisar eleverna till varandra:

– Tro på er själva! 

Viktigt att dela med sig av sina misstag

Under den gemensamma genomgången efteråt är den viktigaste frågan hur eleverna resonerat. Alla grupper får uppmuntrande ord kring hur de löst uppgiften, men den grupp som får mest uppmärksamhet är den som fick ett felaktigt svar.

– Vad spännande. Vad hände här? Jag såg att ni själva upptäckte att ni skrivit av fel och då blev svaret fel. Tack för att ni delar med er av detta, säger Lena Vestberg.

Det är precis hit hon vill komma. Att eleverna ska vara så trygga att de kan dela med sig av sina misstag. Inte att de ska säga ”jag fattar ingenting” utan att de försöker se vad de inte förstår och sätta ord på det. Som till exempel att de förstår hur de ska räkna ut ytan på en rektangel men fastnar på triangeln.

– Inga frågor är dumma frågor. Vi är här för att lära oss och det är därför jag berömmer dem när de berättar vad som är svårt. Det kan vara knepigt eftersom matematik anses vara något av ett statusämne och att det kan upplevas pinsamt att ha fel.

Olika metoder för olika elever

När Lena Vestberg får nya elever i sjuan är första steget mot uthållighet att jobba med variation för att fånga deras intresse. Genom att använda olika metoder synliggör hon matematiken för fler elever, eftersom olika individer uppfattar problem på olika sätt.

– Följer man bara boken blir det ju bara ett sätt och då tappar man elever. 

Därför varierar Lena Vestberg mellan till exempel lärobok, digitala läromedel, brädspel och resonemangsuppgifter. Varje elev har också en egen kom-ihåg-bok där de antecknar viktiga begrepp och metoder de lär sig längs vägen.

Alla ska också få samma möjligheter att upptäcka och förstå matematik.

Övningen i problemlösning vi får se den här dagen är en brygga till enskild problemlösning, förklarar Lena Vestberg. Och uthålligheten, den tränar de genom att låta resonemanget ta tid, lyssna på varandra och förklara för varandra.

– Grupperna hittar olika strategier för hur ett problem kan lösas och ju fler verktyg de får, desto mer självständiga blir de. Om de kör fast kan de snegla på varandra och se nya lösningar på problemet. Det har de nytta av när de jobbar enskilt sedan.

Eftersom eleverna lär sig bli öppna med vad de tycker är svårt, blir det också lättare för Lena Vestberg att fånga upp dem som har luckor sedan tidigare. Då kan hon jobba extra med de eleverna eller hänvisa till den mattelärarresurs som finns på skolan. Hon är inte heller främmande för att berätta för föräldrarna hur de kan stötta hemma.

– Om föräldrarna själva vill hjälpa till är jag inte rädd för att be om hjälp. Då får jag ju mer tid för de elever som kanske inte får så mycket stöd hemma.

Sedan två år är Lena Vestberg också matematikutvecklare i Kungsbacka en dag i veckan. Då arbetar hon med hela grundskolan, från förskoleklass och uppåt, genom att stötta lärare på några utvalda pilotskolor med kunskapsstöd utifrån aktuell forskning. Eftersom hon tidigare inte jobbat med de yngre åldrarna, har hon nu också fått bättre insikter i hur progressionen i matematik ser ut och vilka dilemman som dyker upp längs vägen. 

– Det blir verkligen en korsbefruktning genom att jag lättare ser var mina högstadieelever har luckor, samtidigt som jag kan uppmärksamma mina kolleger i de yngre årskurserna vad brister i ett visst område kan leda till längre fram.

Trivs bäst i klassrummet

Lena Vestberg tycker kombinationen av lärarjobbet och rollen som matematikutvecklare är optimal. Att hon får tid till reflektion och kontakt med forskningen samtidigt som hon har möjligheter att testa metoder både i sitt eget klassrum och i pilot­skolorna. Men att hon skulle ta steget och forska själv är hon mer tveksam till.

– Nej, jag vill helst vara kvar i klassrummet hos mina elever. Nu vill jag följa det här gänget till nian och se hur de utvecklas och tar sig an allt svårare uppgifter, säger Lena Vestberg.

LÄS ÄVEN

Så sköt intresset för problemlösning i höjden

Därför brister elevers förståelse för likhetstecknet

Hon ska ta reda på hur en bra mattelösning skrivs

Lärarprofiler prisades på matematikbiennalen

Rutinerad mattelärare för arvet vidare

Ambulerande lärare får fart på matematiken