Metoden som fick Ewa att lägga om sin matteundervisning

”Alla lärare jag någonsin arbetat med börjar med att säga: Jag har inte tid att göra det här, även om jag skulle vilja …”

Så sa pedagogikgurun Dylan Wiliam i en intervju i tidningen Skolvärlden för två år sedan. Han är den som har spridit det numera välbekanta begreppet ”formativ bedömning” över världen – en undervisningsmetod som kan beskrivas som en ständigt pågående bedömningsprocess, timme för timme. Syftet är att ge elever en förståelse för vad som ska läras in, genom att läraren anpassar undervisningen så att den bättre möter elevernas behov.

Ett annat av Dylan Wiliams rättesnören är ”ett öppet klassrumsklimat”, berättar matematikläraren Ewa Färnstrand som har arbetat utifrån den brittiske pedagogikprofessorns strategier i sju år. Vi sitter i ett folktomt lärarrum i Lillhagsskolan i Gävle där Ewa Färnstrand arbetar på högstadiet. Dagsljuset når inte riktigt in i lokalen, kaffet smakar som om det vore bryggt i förrgår, men rummet är ändå fullt av positiv energi. Ewa Färnstrand fyller upp ett helt rum med sitt engagemang.

Använder boken som ett uppslagsverk

Numera är hon ett riktigt Wiliam-fan, vars metoder frångår den mer traditionella undervisningen där eleverna främst får arbeta i läroboken. Det var så Ewa Färnstrand jobbade förut.

– I dag arbetar jag mer med boken som ett uppslagsverk med metoder i fokus, inte mängden uppgifter.

Hennes arbetsmetod och undervisningsstruktur bygger på en veckocykel. Målen för varje vecka – tre till fem sidor i boken – avklaras under tre lektioner och varje arbetsområde inleds med ett genomgångspass, fortsätter med ett ”nötapass” och avslutas med ett aktivitetspass. Veckans arbetsområde består av få metoder. På så vis skapas mer tid för repetition.

– Wiliams idéer består av fem nyckel­strategier som går ut på att synliggöra lärandet både för elev och pedagog. Den första utgår från att eleverna är varandras resurser. De andra att man öppnar till diskussion, jobbar med feedback och har tydliga mål i förhållande till kunskaps­kriterierna. En ytter­ligare nyckelstrategi är att eleverna själva ska kunna se att ”nu är jag med, nu har jag förstått. Än så länge så klarar jag E-nivån – kanske kan jag komma ett steg längre?”, säger hon och fortsätter:

– Jag ser matematik som en resa. Vi börjar med metoder på E-nivå varje vecka och övergår sedan i metoder på C–A-nivå. Veckan efter går vi vidare med nya metoder. E-metoder tar cirka två till tre veckor och C–A-metoder tar tre veckor. Sedan har hela resan synliggjorts för eleverna, i olika typer av pass, med mycket feedback. Genom att jobba så kan jag och eleverna lättare följa vårt lärande tillsammans.

”Funkar bäst för mig”

Bredvid Ewa Färnstrand sitter två elever som bjudits in till lärarrummet. En engångsföreteelse, konstaterar matematikläraren samtidigt som hon ser sig om och ler. Eleven Vide Lantz tycker att det här arbetssättet fungerar extremt bra, som han uttrycker det.

– Man hinner med mer, det blir effektivare och leder till att man förstår mer. Det här är den strukturen som har funkat bäst för mig, oavsett ämne. En fördel är att vi börjar på E-nivå och jobbar oss uppåt, ju närmare provet vi kommer. Då vet man hur man ligger till.

Eleven Oliwer Wahlman fortsätter och berättar om vikten av att få möjlighet att hjälpa varandra i klassrummet.

– Om jag hjälper Vide med en uppgift, då kommer jag också ihåg det bättre.

– Ja, fyller Ewa Färnstrand i. Det är så det byggs upp: man jobbar själv, man jobbar i par, man jobbar själv, man jobbar i grupp. Men hela tiden mot samma mål. Den ena kanske redan kan, den andra lär sig. Och den som kan repeterar och befäster. Det är en väldig vinst med det, säger hon.

”Köttat på under nötapasset”

Dylan Wiliams pratar ofta om vikten av ett livligt klassrum under sina föreläsningar runtom i världen. Och det är det dags för i dag, i en årskurs åtta. Det är huvudpoängen i Ewa Färnstrands så kallade aktivitetspass.

– Nu har eleverna alltså köttat på under nötapasset förra lektionen och i dag ska de samarbeta i mindre grupper. Tanken är att de ska få feedback av både varandra och av mig.

Lektionen inleds och Ewa Färnstrand berättar för eleverna att dagens lektion ska handla om ett ganska svårt område: diagram och funktioner – där eleverna ska rita upp räta linjer från tabeller, samt tolka formler på färdigritade räta linjer.

– Nu ska vi köra den här veckans aktivitetspass med hjälp av vår kära övning ”karusellen”, som vi brukar jobba med på fredagar, säger hon.

Eleverna delas in i tio grupper och Ewa Färnstrand placerar ut en problemlösningsuppgift vid varje bord. 

– När jag säger ”bryt” ska ni gå vidare till nästa station.

– Klara färdiga kör! ropar Ewa Färnstrand och börjar gå runt för att checka av hur de ligger till, och för att pusha dem att ta ett litet steg till, upp till nästa nivå.

”Får en helt annan förståelse”

Eleven Wilmer Ottosson tycker att övningen ”karusellen” är ett lärorikt sätt att jobba på.

– Det blir aldrig ensidigt och så känner jag att man får en helt annan förståelse när vi diskuterar och hjälper varandra. Dessutom är dagens uppgifter utvalda för att summera hela arbetsområdet, inför provet, vilket är väldigt bra.

I slutet av dagens lektion får eleverna bedöma sina kunskaper och skriva ner vilka av metoderna de kan och inte.

– Det är sällan de får ett annat betyg än den bedömning de själva har gjort, vilket leder till att proven är väldigt lätträttade för mig, säger Ewa Färnstrand.

Den stora utmaningen när man arbetar utifrån Dylan Wiliams strategier är att alla ska få den hjälp och det utrymme de behöver. De första åren hade Ewa Färnstrand 15 elever.

– Inga problem alls. I dag är de dubbelt så många.

– Att arbeta i olika pass; enskilt, i par och i grupp, är en stor vinst eftersom jag har 30 elever numera. Nu hinner jag ”se” alla i betydligt större utsträckning, vilket skulle vara svårt om eleverna bara jobbade individuellt.

Ewa Färnstrand har förståelse för att många lärare tycker att de här strategierna kräver för mycket och tar för lång tid. Och att det kan vara svårt att dela upp planeringen i olika pass av olika karaktär.

– Jag tror det handlar om att låta saker och ting ta lite tid och att inte stressa för att hinna med alla momenten. Mitt tips är att börja med ett av stegen om det känns övermäktigt, säger hon.

LÄS ÄVEN

Så får han mattekunskapen att sätta sig

Han gör matten levande för ekonomieleverna

NP-resultaten i mattekurs störtdök – men inte betygen

De tar stor hänsyn till NP – kritiseras av kommunen