Så kan du möta elevers klimatoro

Maria Ojala är Universitetslektor och docent vid Örebro universitet och forskningsledare på Centrum för samhällsvetenskaplig miljö- och hållbarhetsforskning (CESSS).

Pedagogiska tips Hur ser elever på undervisningen om klimatkrisen? Vissa är nöjda, andra tycker att varken lärare eller övriga vuxna lyssnar på dem, berättar forskaren Maria Ojala.
– Genom att börja med att skaffa sig en bild av hur eleverna hanterar sin klimatoro kan undervisningen bli bättre.

Påhl Ruin

12 apr 2024

Maria Ojala, docent i psykologi, har i flera år studerat skolornas undervisning om klimatkrisen, en undervisning som skiljer sig kraftigt åt mellan skolor.

– Det finns fortfarande en mindre grupp lärare som tycker att de emotionella aspekterna av klimatundervisningen är så svåra att de inte hör hemma i läraryrket. Men det stora flertalet lärare är förberedda och engagerade.

I sina studier av hur elever ser på klimatkrisen och på undervisningen spretar svaren:

– Vissa säger att skolan varit otroligt betydelsefull medan andra anser att skolan inte alls gjort tillräckligt.

Ett sätt att förbättra undervisningen, menar hon, är att tidigt få en bild av hur eleverna reagerar inför klimatkrisen. Hennes forskning har lett fram till slutsatsen att det finns tre sätt som eleverna hanterar klimatkänslor på.

Så hanterar eleverna sina klimatkänslor

Det första sättet kallar hon ”emotionsfokuserad”:

– Här möter eleverna problemet genom att försöka mildra och göra sig av med
negativa känslor. En del av dem är oroade och orkar inte höra mer om eländet så de distanserar sig från känslorna. En mindre andel elever inom den här kategorin reagerar mer med förnekelse, tror inte att de vetenskapliga rönen stämmer eller att klimatförändringarna skulle beröra dem.

Andra kategorin har hon gett namnet ”problemfokuserade hanteringsstrategier”:

– Här är eleverna lösningsorienterade, ofta på individuell nivå. De slutar äta kött, gillar inte bilåkning och vill flyga mindre. Och vissa går med i klimatrörelsen. Den här hållningen är vanligast bland tjejer, men den kan ibland bli tung för dem, de tar på sig ett stort personligt ansvar.

Den tredje kategorin kallar hon ”meningsfokuserade hanteringsstrategier”:

– De som använder dessa strategier är mer hoppfulla och tror att vi kan lösa problemen. Andra stora problem har ju lösts historiskt sett, fler människor har fått kunskap om klimatfrågan, tekniska framsteg sker och så vidare. Här är killar och tjejer jämnt fördelade, gemensamt för dem är inställningen att ”hopplöshet leder ingenstans”.

”Kan leda till skuldkänslor”

Här intill listar Maria Ojala undervisningstips om klimatkrisen – vilka som fungerar bäst beror till viss del på vilken elevgrupp man har framför sig.

Parallellt med klimatkrisen finns ju annat som barn oroar sig för, inte minst krigsrisken som regeringen nyligen lyfte. Kan hennes tips i undervisningen fungera även där?

– Till viss del, men inte fullt ut. Krigsrisken handlar ju mer om ”vad tänker Putin göra?” och det finns inte mycket vi kan göra för att påverka hans beslut. Men när det gäller klimatkrisen är vi själva en del av problemet, vilket kan leda till besvärliga skuldkänslor.

Forskarens 5 tips

Visa att ni förstår elevernas oro för klimatet, inled inte med käcka råd om att allting kommer att lösa sig. Stanna inledningsvis vid problematiken, i synnerhet med lite äldre elever. Lyssna till deras oro, gå igenom vad vi vet om klimatförändringarnas effekter. Först därefter kan man gå över till mer lösningsorienterade budskap.
Med tanke på att barn reagerar väldigt olika på klimatlarmen så är det viktigt att inledningsvis få en bild av hur eleverna i just din klass ser på saken. Dominerar uppgivenhet? Ilska? Engagemang? Låt eleverna skriva ner anonymt hur de känner och diskutera sedan de olika reaktionerna som man kan ha.
Få eleverna att förstå att lösningarna inte i första hand ligger hos dem, i deras personliga livsstil. Självfallet ska man ta upp det individuella ansvaret, men man måste också betona stora aktörers ansvar: kommuner, stater, EU, näringslivet. Eleverna måste få reda på att dessa aktörer kan ha olika typer av agendor, att det finns politiker som förminskar problemen eller företag som lanserar enkla lösningar.
Var aldrig dömande mot elever som förnekar hela klimatkrisen, som ser den som en bluff. Det kan vara ett sätt för dem att visa sin oro och maktlöshet. Lyssna till dem, diskutera med dem. Alla elever måste känna sig trygga med att tala om sina känslor, så skapas en tillitsfull lärandemiljö. Men det får inte gå över till terapi, det är alltjämt undervisning.
Låt eleverna lyssna till experter med konkreta idéer kring vad som kan göras, bjud in en klimatforskare eller någon kunnig politiker, vuxna som tar frågan på allvar. Hur kan ett hållbart samhälle se ut? Ge eleverna hopp, ge dem positiva målbilder. Eleverna måste få en känsla av att det finns lösningar, annars riskerar de att övermannas av negativa känslor.