Från suckar till framgång
Krönika Hur tusan skapar man ett tema om naturkatastrofer och överlevnad där eleverna förstår sambanden och blir engagerade? Andreas Ekblad och hans kollegor lyckades, tack vare varandra.
Illustration: Istockphoto
Sen eftermiddag, det är tyst i skolans korridorer, alla elever har gått hem för dagen och i arbetsrummet lyser flitens lampa. Inga konferenser eller möten och vi har tid för helt vanlig planering. Vi har precis avslutat kemitemat och ska börja med teknik.
Mina tankar går till att eleverna behöver kunskaper om olika överlevnadstekniker. Hur gör vi upp eld, hur förvarar vi mat på bästa sätt, hur får vi rent vatten och hur bygger vi bra skydd? Jag funderar på om dagens ungdomar skulle klara sig vid en naturkatastrof, utan rent vatten, mat, tak över huvudet, el och mobiler? Jag suckar högt. Blir detta ett bra tema och kommer ungdomarna att ta till sig detta och känna ett engagemang?
En kollega tittar upp när hon hör min suck. Jag berättar kort hur mina tankar går. En annan kollega ler och utbrister att detta passar perfekt till hennes tema i svenska, Om det var krig i Norden, som bygger på Janne Tellers bok om hur det är att vara på flykt undan kriget.
Andreas Ekblad är matematik-, NO- och tekniklärare på Aggarpsskolan i Svedala.
Vi skulle kunna samarbeta: eleverna får kunskaper om överlevnadstekniker på tekniken och i svenska kan de skriva texter där de väver in fakta. Flera kollegor knyter an till vårt samtal och det blir tydligt att det finns kopplingar mellan olika ämnesområden.
I historia arbetar eleverna med världskrigen, i idrotten ingår en friluftsdag där vi kan praktisera många av kunskaperna och i hemkunskapen ska eleverna konservera livsmedel. Intensiteten i arbetsrummet ökar och tillsammans kommer vi på fler beröringspunkter. Vi beslutar oss för att kolla med lärarna i bild och musik om de har några idéer hur de kan anknyta till vårt tema.
Några veckor senare märker vi att eleverna engagerar sig i temat och verkligen har tagit till sig innehållet. Och vi lärare känner att vårt samarbete har stärkts ytterligare, och den där ”hur ska vi hinna-känslan” är helt borta och gemensamt skapar vi en helhet tillsammans med eleverna. Ännu en gång får vi bekräftat hur viktigt det kollegiala arbetet är.
