Därför döljer elever sin särskilda begåvning
Caroline Sims är doktorand i pedagogik och planerar att lägga fram sin avhandling vid Uppsala universitet i höst.
Forskning
Elever med särskild begåvning är inte så självgående som man kan tro. Många vill inte sticka ut och döljer därför sina färdigheter, konstaterar forskaren Caroline Sims.
– Läraren har en viktig roll i att upptäcka och uppmuntra de här eleverna, säger hon.
I nian var eleven klar med gymnasiets mattekurser. Under åren på gymnasiet läste han universitetsmatte.
Den här eleven är en av flera med särskild begåvning som Caroline Sims stött på när hon arbetat med den doktorsavhandling som hon planerar att lägga fram till hösten vid Uppsala universitet.
– Att på det sättet accelerera undervisningen och anpassa svårighetsgraden är ett sätt att möta eleverna, säger hon.
Beskrivs som hungriga fågelungar
Caroline Sims var nyligen redaktör för en antologi som visar att särskilt begåvande elever i den svenska skolan kan dölja sin begåvning för att inte riskera att hamna utanför.
– Ibland beskrivs det som att de bara sitter och väntar som hungriga fågelungar, men så är det ju inte, säger Caroline Sims.
De här eleverna finns i varje klassrum, framhåller hon. Får de inte frågor som matchar deras begåvning gör de sig ofta osynliga. Risken är stor att de tappar motivationen och presterar under sin förmåga. Vill det sig illa blir några av dem hemmasittare.
– Läraren har en viktig roll i att först upptäcka och sedan uppmuntra eleverna.
Kontinuiteten är viktigast
Caroline Sims understryker att det har stor betydelse vem eleven är och hur sammanhanget ser ut.
– Viktigast är att det blir en kontinuitet för eleven, men forskningen visar att det kan vara svårt att få till när elever hela tiden går vidare till nästa klass och nästa stadium. Mycket av ansvaret för att det fungerar hamnar på den enskilda läraren. Det finns exempel på elever som jobbat med läroböcker för en högre årskurs, men som när de blir äldre och kommer till den årskursen får jobba i samma läroböcker en gång till.
Det måste vara svårt för en lärare att anpassa sin undervisning så den passar både för särbegåvade elever och alla de övriga?
– Ja, du kan ha ett jättestort spann. Det är därför man kan se på andra lösningar och då är accelerering ett förslag. I det fallet skapar man ett sammanhang där eleven får jobba vidare utan att det tar stopp någonstans. Flyttar man istället eleven fram och tillbaka utan att den mottagande läraren är beredd att ta emot, då finns en risk att eleverna bara blir brickor i ett spel.
Hur ska man som lärare göra för att utmana eleven?
– På ett plan behövs inte så mycket mer resurser. Det handlar i grunden om att ställa komplexa men öppna frågor utan färdiga svar. Se till att eleverna själva kan prestera utifrån sin förmåga. Frågorna får inte sätta stopp för förmågan.
Kan till och med känna sig dumma
Caroline Sims har arbetat mycket med kreativt skrivande. Då har hon sett att även om hon gett samma instruktion till alla sina elever, har de utfört uppgiften på helt olika sätt.
– Jag har inte satt något stopp för hur de kan skriva. Vissa jobbar stilistiskt, andra mer rakt berättande. Som lärare kan man utnyttja den flexibilitet som finns i kursplanen och betygskriterierna, säger Caroline Sims.
Hon konstaterar att särskilt begåvade elever riskerar att bli rastlösa och feldiagnostiserade med ADHD, när det egentligen handlar om att tankarna går väldigt fort och att de vill ha något mer att ta tag i.
– De kanske till och med tror sig vara dumma för att de ser en komplexitet som andra inte ser. Då är det inte heller givet att de får toppresultat på prov eller test, säger Caroline Sims.
LÄS ÄVEN
Gas och broms för vassa matteelever
Här läser de in gymnasiekurser på högstadiet
