Wiman: ”Våra pojkar sitter på ett skenande tåg”
Krönika
18-åringen som mördade två lärare på Malmö Latin har under rättegången upprepade gånger kallat sig själv för ett monster. Men jag ska inte skriva en text om honom. Jag är alltför dåligt insatt och vill absolut inte spekulera i saker jag inte vet något om.
Men jag känner en förtvivlad lust att skriva något om pojkars självbild. Jag tror att något måste lyftas till ytan. Vi måste prata om unga pojkar och deras syn på sig själva.
Som lärare möter vi dem hela tiden, pojkar som ser sig själva som monster eller pojkar som anser sig själva vara hopplösa. Pojkar som halkar efter. Pojkar som väljer att inte lyssna. Pojkar som blir någon genom att göra tvärtom. De lever i en värld där gamla ideal krockar med nya, där normer kommer från alla håll och där det ibland är svårt att veta sin plats. Fortfarande tycks det som att många pojkar ska lära sig att leken tåla, att sätta hårt mot hårt, att sluta stormiga känslor inuti. Man ska bita ihop lite till, knyta näven i fickan, svälja hårt när strupen känns torr.
Fortfarande tycks det som att många pojkar ska lära sig att leken tåla, att sätta hårt mot hårt, att sluta stormiga känslor inuti.
Under mina år som lärare har jag så många gånger sett elever som straffar ut sig själva utan att ens försöka. Det går ju inte att falla om man aldrig börjar klättra. Och man riskerar inte att tappa anseendet om man inte bemödar sig alls. Den som inget satsar har ju inget att förlora.
Eller vinna för den delen.
Jag är så less på att det fortfarande finns en destruktiv grabbkultur på våra svenska skolor, att det 2022 finns pojkar som tvingas in i en mall där man ska vara fysiskt tuff och verbalt hård, där pluggkultur är ett stigma och där allt som känns ska trubbas av. Det ska skojbråkas hårdhänt och det ska pratas nedvärderande “på skoj”. Konsekvenserna är ju kända sedan länge. Det är ett skenande tåg våra gossar stigit på och vi borde ha dragit i nödbromsen för längesedan. I skolan presterar pojkar överlag sämre än flickor, en trend som de senaste 30 åren växt sig allt starkare. Pojkar söker mer sällan hjälp för psykisk ohälsa men är överrepresenterade när det kommer till suicid. Det är en giftig manskultur våra elever möter och det tycks inte spela någon roll att vi står där med vår värdegrund och vårt öppna sinne. Lik förbannat halkar våra pojkar efter.
Skolan är bara skolan, en liten knut i det stora trassel som finns av samhällsstrukturer, normer och genuppsättningar. Men skolan är till syvende och sist den arena vi har och det måste hända något här. Vi måste vara aktsamma på toxiska hierarkier. Vi måste tänka på hur våra förväntningar ser ut och vilka konsekvenser de får. Vi måste ha en kraftfull elevhälsa som kan ta emot och vi måste gemensamt, enhälligt och envist våga stå upp för en kultur där man inte accepterar att “boys will be boys”. Vi måste markera vid minsta “skojbråk” eller gliring. Vi måste på riktigt försöka hacka oss igenom den obrydda ytan.
Det krävs en by för att fostra ett barn sägs det. Vi är inte en by. Men vi är skolan och vi måste börja någonstans. Och det är hög tid att rädda våra pojkar.
LÄS ÄVEN:
